Träffar: 90
Gick här och plockade och gjorde mig redo för natten och var det var som fick minnet att ploppa upp till ytan just inatt vet jag inte, men jag kom att tänka på en sån där stund som.., ja men som liksom alltid lever inom en. Dofter, ljud, färger, stämning. Man kan tänka på just den stunden och allt är lika levande som det var just precis då.
Det var 2005, tror jag. Juni. Min vän Mo var på besök från Kanada och för att skämma bort oss lite extra hade hennes rara man bokat in oss på Sätra Brunn. En övernattning med middag och spa-behandling. Middagen var jättegod och behandlingen (en ler-kur) var avkopplande och allt var verkligen bra, men det som lever starkast i mitt minne är kvällen, efter middagen. Vi bodde i ett såå vackert gammalt hus med flera rum i men vi var de enda gästerna i huset den natten så vi hade hela huset för oss själva. Vi tände ljus och så satt vi tillsammans i en soffa och stickade sockor och pratade till långt in på natten. Jag minns till och med vilket garn jag stickade med.
Vi bodde i huset Allmoge, byggt på 1850-talet av professor Glas. Så himla fint! Och det var en ljuvlig sommarkväll där utanför och vi satt där med levande ljus och njöt av den otroligt vackra miljön och av att vara tillsammans och av stickningen.
Jag minns hur det luktade. Jag minns sockorna, hur dom var mina favoriter i flera år efteråt tills de inte längre gick att laga mer. Jag minns den skira grönskan utanför, hur lummigt och somrigt det var. Lugnet. Skönheten. Känslan av att tiden stod stilla och att det enda som betydde något i hela världen just då, var att vi var tillsammans. Det hade regnat lite på kvällen och jag minns den där underbara, friska efter-regnet-doften som är så ljuvlig i juni. Växtkraften. Sommarnatten. Gröna blad. Vita blommor.
En kväll jag aldrig, aldrig glömmer.
En skatt.
Såna ögonblick ska man vara rädd om och det är du ju.
Jag har några såna också. Mest vid vatten. På båten i somras.
Första utlandsresan – att sitta på balkongen och titta ut över havet -.
När staren kom i våras.