Östergötlands ullspinneri: “fångsten”…

Detta fick följa med mig hem från Östergötlands Ullspinneri i går:

Ljusgrått Visjögarn, “Inga” och “Ljus Karamell”.

“Inga”.

“Ljus Karamell”.

Min älsklingssjal som jag använder jämt och ständigt nästan, är stickad i Visjögarn och Ljus Karamell:

Och så dragspelsbaskern:

Och så fick jag deras jättefina jubileumsbok i present av Ulla-Karin. Så himla rart och så glad jag blev! Tack tack snälla Ulla-Karin, om du nån gång skulle läsa här. 🙂

Nu har jag så mycket fint här så det är svårt att bestämma vad jag ska börja med, men det är ju ett högst angenämt problem. 😉

Jag har köpt lite mer sockgarn också, från Tiinas Garn:

Och så har jag ju garnet till min planerade regnågströja, Kampes från Garnr.se:

Jag tror att det blir nästa projekt, medan jag funderar på vad lyxgodiset från Östergötlands Ullspinneri ska bli. 🙂

Östergötlands Ullspinneri, galna grejer och bästvänner

Tidig start idag – det var dags att lämna över trotjänartoyotan till min vän Bengt. Rickard körde den och jag tog min premiärtur (iaf premiär för en längre) i Subarun. Laddade med favoritmusik av vännen Anders. Älskar hans musik! Han var med på träffen på Vegan Bar i Malmö förra veckan förresten. En favoritmänniska!

I jord och Tralla La Lalla är favoriterna.

Subarun är automatväxlad och har farthållare. U N D E R B A R T!!
Har man ont i kroppen är det såå skönt att inte behöva växla (aaaj i handled, armbåge och axel) och att inte behöva sitta och pressa ner en pedal hela tiden (aaaj i hela benet). Vilken skillnad!
Det blir ju en form av hjälpmedel, det också, som underlättar tillvaron otroligt mycket.

En fin åktur blev det, fast hu jag tycker verkligen INTE om att köra över Stora Hammarsundet (jag är så förfärligt höjdrädd) – då skruvar jag upp volymen hööögt på musiken och sjunger med för full hals. Ja, det hjälper. 😉 Nå, jag överlevde den här gången med (det går ju bättre för varje gång, ändå) och när vi var framme i Boxholm lämnade vi över nycklar till Bengt och så for vi, alla tre, till Tranås och åt lunch. Qvick var också med och åh vad jag älskar denna hund! Man kan ha honom med sig överallt. Nu låg han under bordet medan vi åt, och spanade på folk och hundar som gick förbi. Stilla och tyst, bara tittade och sniffade.

Vi for sen till Ödeshög, till Skattegårdens Handelshus. Jag har varit där förut, tillsammans med Bengt, men det var nytt för Rickard. Det är ett helknasigt ställe, de har nog banne mig ALLT man kan tänka sig. Stort och smått, vanligt och ovanligt. Överallt.

Rickard och Bengt gick in en sväng och Qvick och jag satte oss i skuggan och tittade på grejer och folk.

Samma där: han bara tittar. Skäller inte, bryr sig inte om mer än att iaktta folk och hundar. Bara ligger där och kikar på dem.

Jag gick in en sväng jag med, men jag gick bara direkt till hyllan med garner och stickor. De säljer jättesköna stickor i trä där, så jag passade på att köpa ett par set med strumpstickor och så blev det lite bomullsgarn till disktrasor. Jag orkar inte gå i en sån affär mer än så, det är så otroligt mycket grejer överallt så min hjärna kokar över av alla intryck. Jag gjorde den där raketinsatsen till garnhyllan, betalade och så ut igen. 😀

Ja, sen var vi ju också till himmelriket, det får jag ju inte glömma. För är man i Ödeshög MÅSTE man ju till…

Det är inte mitt första besök och inte mitt sista heller. Underbart ställe och ljuuuuvliga garner och Ulla-Karin är supertrevlig och ja, har ni chansen så gör ett besök, verkligen!

En hel påse garn fick följa med mig hem – jag ska fota ljuvligheterna imorgon i dagsljus. Visjögarn och Karamellgarn blev det. Och ett kit till en dragspelsbasker, den är så rolig att sticka! (Detta blir nog min fjärde, tror jag.) Kul att sticka och så är den så bra för man kan bära den som en basker eller mer som en vanlig mössa, vilket man föredrar, beroende på hur man blockar den t.ex.

Ja, sen fikade vi på Kafé Lovisa också. Mysigt att sitta i trädgården där och fika. Perfekt när man har hund med sig, också.

Efter det skjutsade vi hem Bengt och sen for vi hemåt och jag var så slut att det kändes som det inte fanns en enda tanke i mitt huvud. Jag menar, alltid tänker man väl något, men det var mest tyst där inne. Ja, förutom polaren Tinnitus, då. Skönt då att vara med älskade människor som fattar och låter en vara så där avstängd. Då funkar det, trots att man inte funkar.

En jättefin dag!
Tack, Rickard och Bengt!
Tack, livet.
Tack.

***

Med rättstanving och kämpakämpafokus tog detta lillal inlägg ändå två och en halv timme att skirva.
En sida av utmattningssyndrom.
Jag skrivr det för att berätta hur det är, ite för att ni ska tycka synd om. Folk (och FK) tror att äh, det är väl inte så farligt, trött är väl alla ibland. Det är så enormt mycket mer och värre än så. Det metsa skriver jag inte omhär, för alla ord tar så enormt mycket kraftt och den villjag, här i bloggen, lägga mest på det som är bra och roligit. Nu skrivr jag utn koll coh då ser ni hur det blir, när hjänran liksom kokat över, fasnat, r trött trött.

Roadtrip: hemresan och Dagen Efter

Sista morgonen på Öland. Vi hade tänkt ta ett morgondopp i Tokenäs men vaknade till gråruskväder och skurar, så det blev bara mysmorgon med kaffe och lite hälstickning istället.

Go’frukost: bagel med rökt laxoch färskost. Mmmums!

Ja, sen var det dags att checka ut och börja resan hem till Rönninge. Vi hade tänkt oss besöka Borgholms slottsruin, det var lite av en höjdpunkt för mig (fina barndomsminnen), men…regnet envisades med att ösa ner så det får bli nästa gång. För en nästa gång blir det definitivt. Älskade Öland!

Regnbågssockorna blev färdiga och jag började på ett par i grått Raggi. Och jag kan absolut förstå den som undrade om jag alltid matchar stickningarna med kläderna. 😀

Vi stannade till i Kalmar och åt lunch med vännen Pauline. Också första gången vi träffades “irl”, men det kändes ju som att vi träffats mååånga gånger. En supertrevlig och härlig lunch blev det. God mat, på Söderport. Mysigt ställe!

Sen körde vi raka vägen hem till Rönninge; vädret var bara regn, regn, regn så det var lika bra.

Så här blev regnbågssockorna. Stickade i Regia Pairfect (Neon), som ju är gjort för att man ska få två exakt likadana sockor men…det tycker jag är tråkigt, så jag gjorde dem olika i alla fall.

De ska skickas till en vän som önskat sig sockor av mig. Han ville gärna ha färgglada sockor, så jag hoppas han blir nöjd. 🙂

En helt underbar roadtrip var det! Vi hann med så mycket att det känns som vi var borta minst dubbelt så länge. Bäst var alla vännerna, att få vara på älskade Öland igen och så resesällskapet. <3

Tack Rickard för att du kör så jag kan vila, tack för att du alltid hänger med på saker jag hittar på med sån glädje, tack för att du säger åt mig att ta god tid på mig i garnbutiker, tack för att du testar nya bottnar i kalla vatten, tack för att du är världens bästa sällskap!

Gårdagen blev ytterst stillsam, för naturligtvis kommer det en Räkning efter en sådan resa.
Jag och Qvick gick en ljuvlig morgonpromenad vid 8-tiden och njöt av dofterna efter regnet. Såå härligt!

Resten av dagen satt jag mest och stickade, för då var hjärnan helt slut och kroppen ilsken. Då har jag ändå vilat supermycket under resan, sovit massor i bilen o.s.v.

Sockor klarade inte hjärnan igår så det blev knäppkanter på gröna koftan. Enklast enkla, och ändå gjorde jag fel några gånger. Men, framåt kom jag till slut i alla fall. Bara knapphålskanten kvar, sen är koftan färdig.

Älskade bästisen höll sig nära nära. Extra mycket gos fick han såklart. Han har varit här hemma med Rickards söner medan vi varit på resa och det funkar alldeles utmärkt (de är hundvana och han är världens lättaste att ha att göra med), men vi har saknat varandra supermycket ändå förstås.

Om möjligt ännu tröttare idag, men på nåt sätt måste jag hitta kraft att packa och sånt för idag bär det av igen, hem till Striberg. Imorgon hoppas jag att jag ska orka leverera kära gamla tåjååtan till min vän Bengt. Jag har fått en ny bil (automat, så nu behöver jag inte få så hemskans ont av allt växlande, hurra!!) och Bengt har ingen, så nästan-röda bilen får leva sin sista tid hos honom.

I övrigt planerar jag bara vila, stickning, vila, stickning, vila. Och bad, förstås.
Så så trött i huvvet.
Och vad jag gjorde utan Rickard vette tusan. Han är min hjärna, min ork. Och det med sånt tålamod, när mitt tryter för att jag är alldeles slut på. Jag kan bli irriterad och superstressad och virrig och upp och ner. Inte på Rickard utan av utmattning och frustration över utmattning, men det är ju han som är i fronten och får stå ut med det. Han är en klippa!

Tacksamhet gånger tusen

Gårdagen blev låång och slitig. Vi flyttade husvagnen (bara några meter, inte till ny ort) och satte upp det stora tältet. Det tog hela eftermiddagen och hela kvällen. Föst måste man säkra allt inne i vagnen och sen röja ut tältet och ta ner det och ta bort golvet vi byggt upp där, sen ordna i ordning allting igen på nya platsen. Det är inte gjort på fem minuter precis, puh.  När kvällen kom var jag så slut i skallen och hade sån hjärtklappning och så sjukt ont överallt så jag trodde jag skulle antingen kräkas eller svimma – och då var det ändå Rickard och Marcus (hjältar!!) som gjorde det absolut mesta jobbet. Jag bar bara lätta grejer och pekade och talade om hur jag ville ha det ena å det andra och satt ner och stickade ibland och ändå var jag fullständigt slut sen. (Men jo’rå, FK anser att japp, nu är jag minsann alldeles arbetsför.)

Att säga att jag är otroligt tacksam för Rickards och Marcus slit känns fjuttigt. SOM dom jobbat!
Och så himla, himla glad jag är att de kommer så bra överens, att vi kan umgås så här. Marcus är en f.d. ja, men han är en god vän och en viktig person i mitt liv. Jag blev ibland alldeles rörd igår, över att de är här båda två och hjälper mig. Äsch, svårt att förklara, men det betyder i alla fall mycket för mig att det är så.

Det behövdes lite mer grejor till tältet och så, så Rickard stack till Örebro och fixade det på förmiddagen idag. Jag fick stickvila, och det behövdes. Helt, helt slut idag med. Det spiller över, liksom. Tar jag i för mycket (och det “mycket” är oerhört lite) så blir det så. Hjärtklappning och tinnitus deluxe, och ont i alla muskler. Tack och lov var händerna bra och armarna ok, så jag kunde sticka. Bästa avkopplingen för mig.

Svalt väder idag så det passade bra att sticka vidare på koftan. Snart färdig med första ärmen.

Jag har varit frusen idag. Grannarna har varit ute och grejat med allt möjligt klädda i väldigt lite – jag har suttit här iförd både ullsjal och ullsockor. Också ett typiskt tecken (min frusenhet alltså, inte grannarnas klädsel 😉 ) på att kroppen är utmattad.

Vi trivs i det stora tältet i alla fall. Gott om plats; som att få ett rum till. Skönt att kunna sitta där och sticka, i skugga. Vagnen är också svalare nu, den står nu så att den får skugga en del av dagen, det fick den inte förut så det var väääldigt varmt.

Katter och deras sovplatser… 🙂
Dyra fancy bäddar från butiker ska man då inte slösa pengar på. En knölig kylväska med sladdar i är mycket, mycket bekvämare, hälsar Michelin. 🙂

Jag köpte HiyaHiya bambustickor från Garnr.se och åh, dom är ljuvliga att sticka med! Mjuka och lena och väger just ingenting. Väldigt sköna för värkiga händer!

Så här blev sockan som jag började på hos alpackorna. Jag tycker om den här Raggi-varianten, det blir fint!

Rickard har slitit idag igen med att fixa allt möjligt och det blev så himla bra allting! Han har knackat tältpinnar och fyllt vattentanken och tusen andra saker. Jag hade gärna suttit i tältet hela kvällen och stickat, men det var bara 15 grader framåt 8-tiden och jag bara huttrade. Hoppas på några fler grader imorgon, och mer välbehövlig, nödvändig vila. Kanske bad också?

ÄNTLIGEN!!!

Efter 48 (FYRTIOÅTTA!!!) år har jag äntligen träffat en läkare som tror på mig, tar mig på allvar och för en DIALOG med mig! En som inte ser mig som knarkare, hypokondriker och gnällkärring och talar till/över mig.

Det är så många känslor och tankar som far omkring i mig just nu, det är svårt att hitta rätt ord. Bara den som varit i samma situation kan på riktigt förstå vilken lättnad (MILT uttryckt) detta är.

En av de läkare jag träffat det senaste året sa en gång: “så du vill ha en läkare som bara håller med dig om allt du säger och ger dig precis vilken medicin som helst, som du beställer?” – vilket än en gång visar att de inte har förstått någonting alls. Det handlar inte om medicinen. Det handlar inte om att jag “bara ska få som jag vill”. Överhuvudtaget inte något av det.

Det handlar om bemötandet.
Att bli bemött med respekt. Att bli hörd. Att få föra en dialog.

Min nya läkare och jag hade ett otroligt bra samtal idag och vi är på precis samma “plats” i hur vi tänker. Hon frågar en massa (bara en sån sak!), jag svarar och sedan resonerar vi utifrån det och kommer fram till saker vi båda tycker blir bra. Det är allt jag någonsin begärt.

För första gången på fler år än jag vill tänka på, känner jag hopp.
Jag vågar hoppas, jag vågar tro att min tillvaro kommer att bli bättre.
100% bra kommer den inte att bli, hälsomässigt. Det går inte. Och smärtfri blir jag aldrig, men det har jag heller aldrig vare sig krävt eller förväntat mig. Men nu känns det äntligen som att min vardag kan bli bättre och lättare.

Sol-onsdag!

Flängde runt i en massa ärenden igår och fick bl.a. sommardäck på bilen. Medan de på verkstan roade sig med det, gick jag en sväng i Pershyttan. Hittade en stig längs bäcken där jag inte gått förut. Såå fint var det!

Majbrasa på gång…

Här stod jag länge och bara njöt av solvärmen och ljuset och porlandet. Och tänk…tänk att jag skulle stå så här en dag och vilja hoppa i vattnet, frivilligt! Att jag t.o.m. skulle LÄNGTA efter det!

Så här går jag “klädd” ganska ofta, men inte så ofta som jag borde när jag är ute bland folk. Folk stirrar, ja verkligen stirrar, på en som om man var från en annan planet. Det tar lite tid, för mig i alla fall, att vänja sig vid det.

Jag bloggar mycket om utflykter och liknande. Och ja, jag är väldigt aktiv med tanke på hur sjuk jag faktiskt är. Jag får betala, dyrt, för allt jag gör. Allt. Men baksidan visar jag inte så ofta, för hur kul är det? Men så här ser det i alla fall alltid ut efter en utflykt, eller en vända till Ica eller vad det nu kan vara.

Ont. Ont, ont, ont. Och utmattad. Jag försöker att inte längre använda ordet trött, för det är så platt och så missvisande. Det jag menar när jag säger att jag är trött är inte samma som när en frisk person använder ordet.
Några exempel hittar du här:

17 Things People With Chronic Illness Mean When They Say ‘I’m Tired’

Efter vilan på soffan fortsatte vilan här ute. Strålande solsken och så varmt att jag satt ute i bara linne. Åh, det är underbart!! Avslappnande och så bra mot smärta och jag tänkte, medan jag satt där och njöt, att tänk vad bra jag har det ändå! Jag älskar husvagnslivet! Jag trivs verkligen med att bo just här, också. Det är så fint att ha så nära till mitt älskade Nora, och till så mycket skog överallt omkring mig. Och i sommar kommer jag att ha sååå många sjöar på jättenära håll! 🙂 Och vilken ynnest att vara så god vän med sitt ex att man kan bo så här! Dels har jag trevligt sällskap och hund-/kattvakt och dels har jag så mycket hjälp av honom, med praktiska saker. Det är guld värt för en skruttig en som jag.

Michelin trivs han också, precis som…

…Qvick. Det var verkligen härligt väder igår. Vi var ute till en bit in på kvällen. Härligt!

Stickade ett par varv på Siri, men tyvärr går stickandet trögt just nu. Jag har fått så ont i fingerlederna. 🙁

Ja, vad gör man inte? Man blir desperat över smärta och över leder som gör som de vill, man provar allt möjligt. Att tejpa fingrarna hjälper faktiskt, det stabiliserar dom “gångjärnen” lite. Handlederna, nja. Men det känns skönt, och det är bra i alla fall.

Det verkar bli lika fint väder idag igen och idag har jag inget jag måste göra, tack och lov. Idag blir det en lugn, lugn dag med mest vila.

Internet, ändå!

Min Riddari är färdig!
Oh boy som jag krånglat med denna tröja. Det beror inte på mönstret eller garnet utan helt och hållet på min sönderfrätta hjärna. Men, nu är den klar! Den är liiiite stor, speciellt ärmarna är lite vidare än jag föredrar – återigen min skithjärna som inte kom ihåg att prova lite då och då. Nå jag är nöjd i alla fall. Varm och skön tröja att ha när kylan kommer och jag älskar färgerna.

Mer än något annat har det varit en sån rolig stickning och en sån bra medicin. Den har faktiskt hjälpt mig mer än något annat, att orka med smärtan och allting. Läkarbesöket i veckan (med ny läkare igen, den 7:e i år och nr 5 bara sen juni) sänkte mig rejält, men det ska jag skriva om en annan dag. Dom flesta tror knappt det är sant när man berättar hur man blir bemött. Dom flesta säger också “du måste fortsätta leta tills du hittar en bra läkare” och visst är det så. Men orken…den sinar emellanåt.

Stickandet är min allra bästa medicin, min bästa strategi för att orka med smärtan och allt annat (för det är mycket annat också, som kommer med EDS) och för att känna glädje.

En annan, ständigt, källa till glädje är den här filuren. Jag har nästan inte ord för hur mycket han betyder för mig. Min allra, allra bästa vän. Som förstår så oändligt mycket utan att jag behöver lära honom eller sätta kommandon på saker och ting. Han bara fattar, av sig självt. Ibland så mycket att det nästan är spooky.
Kelpies är speciella varelser.

Vi går ute i en alldeles ljummen novemberdag (det är skönt men det är ju alldeles fel) och filurar lite var och en för sig men ändå tillsammans.  Jag står och tittar ner i vattenpölen och speglingarna i den och ibland tänker man att det finns en parallell värld där. Det är lätt att förstå att människor då för tusen år sen, och mer, trodde att vatten var en slags portal till en annan värld, ibland till nästa liv.

Och jag tänker på hur människor och platser som är så långt bort som Australien ändå kan kännas så nära, som om de var bara där på andra sidan vattenspegeln. Internet är fantastiskt! Häromdagen kommenterade jag något som en person i Australien skrev, och skickade en bild på Qvick. En tredje person svarade på det jag skrivit och skickade en bild på en Kelpie han haft. Vi började prata hundar och speciellt australiska vall-/boskapshundar. Sen visar det sig att han också har en kronisk sjukdom och på köpet en som har väldigt mycket gemensamt med EDS: Marfans syndrom. De senaste dagarna har vi pratat massor via Messenger (vi pratar in ljudfiler och skickar) och denna människa har på så otroligt kort tid blivit en väldigt god vän. Det är svårt att förklara för den som inte lever med såna här sjukdomar men det här att möta någon som förstår, som verkligen verkligen förstår, det betyder precis hur mycket som helst. Man kan rensa bort så väldigt mycket som man alltid måste ta med när man pratar med friska människor. Det är en frihet som man bara verkligen kan förstå om man är där själv.

Vi samtalar mycket om smärta och hur vi hanterar den och hur vi ser på den och ännu mer om vad som gör livet värt att leva trots smärtan. Vi har båda fått nya insikter, nya sätt att tänka. Och förutom det så har vi otroligt kul, det skrattas väldigt mycket. Rå humor, som man får när man lever med sån skit som vi gör. 🙂 Svensk eremit-sticktant möter eremit-Crocodile Dundee, haha. 🙂

Människor som man mår bra av, som ger energi istället för att stjäla den, det är fint. Det är så väldigt fint! Jag är så tacksam för varje sådan människa jag får ha i mitt liv.

Hos mig.
Hos Glenn:

Internet låter mig sticka tillsammans med andra, prata med andra, skratta med andra, det ger mig ett rikt socialt liv trots att jag sällan orkar åka iväg på så värst mycket “irl”. Tacksam!

Internet är fantastiskt!

Glädje i kubik och kvadrat, glädje överallt!

Idag var det tävlingsdags igen, äääntligen! Det ställdes in väldigt många tävlingar i juli och augusti p.g.a. den höga brandrisken och abstinensen har varit stor (tur jag fått segla istället! 🙂 ) men idag fick jag äntligen en rallydos när vi åkte Höstsprinten i Hällefors.

Vi skulle vara i Hällefors klockan 7 i morse så för att slippa kliva upp supertidigt åkte Qvick och jag upp till Striberg igår och sov över hos Marcus. På vägen dit tog vi en runda i skogen, åh så härligt!!

Framme i Striberg blev det stickning och fika. Mandelkubb förstås. Det är gott det. 🙂

Och jag är så otroligt glad att Marcus (som är min f.d. sambo, för den som kanske inte vet det) och jag är så väldigt goda vänner. Att vi fortfarande tycker om varandra och att umgås och att tävla tillsammans. Den vänskapen betyder mycket för mig. Och jag är väldigt, väldigt glad att Rickard tycker det är helt naturligt att vi är så väldigt goda vänner och att det är den naturligaste sak i världen att jag sover över hos Marcus inför tävling så här. Jag har det bra. (Det har funnits andra som tyckt att det här är helt galet och fel och att jag skulle sluta umgås med Marcus för att han är ett “ex” och absolut inte tävla tillsammans med honom osv. Sorry, men kommer man med sådana ultimatum är det inte Marcus som ryker…)

Telja fick lite uppmärksamhet, det var längesen nu. Det har ju varit alldeles för varmt i sommar för att man skulle vilja sitta med en hel ylletröja i knät. Det är bara oket kvar nu.

Stekta ägg på mackorna är ett måste när man är på rally! 🙂

Sen blev det soffhäng med stickning och lite tv.
FY vad många och lååånga reklamavbrott det är! Jag tittar ju inte på tv på det viset hemma längre så jag är inte van. Så otroligt irriterande.

Bytte en stund till ett par blivande sockor i Zauberball Stärke.

Jag sover alltid uselt natten före tävling, inte p.g.a. nervositet utan för att jag är så himla glad och förväntansfull, men det är ändå aldrig motigt att kliva upp när larmet ringer igång. Rally är ju det absolut roligaste som finns!

Imorse klev vi upp vid 5-tiden. Fixade mackor, gick ut med hundarna och sånt.

Sen bar det iväg mot Hällefors och jag blir SÅ lycklig när jag befinner mig i de trakterna! Bergslagen alltså, det är verkligen hemma. Inte så mycket för orterna eller så, utan för landskapet. Jag älskar skogarna! Att kunna åka mil efter mil och allt man ser är underbara skogar!

Förväntansfull och lycklig inför första åket. Ursäkta språket men fy faaaan så roligt det är!!

Bilen gick tyvärr inte riktigt som den skulle (den får antagligen för mycket bensin, den känns lite trött och inte riktigt så kraftfull som den är när den går som den ska) så det blev bara 13 av 16 i klassen för oss idag men jag är precis lika lycklig oavsett placering. Bara jag får åka (så fort som möjligt förstås) så är jag nöjd och lycklig. 🙂

Tillbaka i Striberg med en darling (bilen alltså) som behöver en tvätt; det var både lerigt och blött på stora delar av sträckorna idag.

Min bil ska bo hos Marcus några dagar och gås igenom lite, så Qvick och jag fick skjuts hem. Vi stannade till vid Ramsjön och jag tog mig ett svinkallt men UNDERBART dopp! Såå härligt!

Och nu är vi hemma vid kilsbergskanten igen. Jag är trött trött och kroppen gör ont precis överallt, men äh! Här och nu är jag så lycklig så jag nästan spricker. 🙂

Nu blir det stickning resten av denna lördag.

 

Premiärdopp och bilkrångel

Qvick och jag bestämde oss för att hälsa på i Striberg idag. På vägen dit stannade vi till vid Ramsjön för det var så fint väder och skogen lockade. Det gjorde sjön också, så idag blev det badpremiär! Kaa-haaaallt som bara den, men SÅ härligt och efteråt en endorfinkick som nästan är utomjordlig. Lyckobubblor i hela kroppen!

Ja, sen blev det fika i Striberg med Max och Marcus och vi satt på nybyggda altanen och njöt av solvärmen. Underbart!

Det blev dags att fara hemåt och jag kom till Örebro. Där stannade jag vid ett rödljus och när jag sen gasade iväg igen vid grönt, ja då lät bilen plötsligt väldans mycket. Väldigt, väldigt mycket. Ungefär som rallybilen.
Hål på avgasröret tänkte jag, och puttrade (nej mer vrålade…) vidare hemåt. Stannade till i Lanna sen ändå (då är jag nästan alldeles hemma) och ringde Marcus. Kravlade och kikade under bilen men inget hängde ner eller så i alla fall. Vi bestämde att jag lika gärna kunde fara tillbaka till Striberg så han fick kika på det direkt, eventuellt svetsa ihop hålet och se om jag skulle behöva köpa nån avgasrördel imorgon kanske. Så, ungefär 3 minuter hemifrån vände jag och for tillbaka norrut. Hann dock inte längre än till Tysslingen, så började oljelampan lysa. Då var det ju bara att stanna bums. Ringde Marcus igen, som sa jag tar släpet och kommer och hämtar.

Det skulle ju ta en stund så medan vi väntade gick Qvick och jag en sväng – och sämre ställen finns ju att vänta på… Det är så otroligt vackert där vid Tysslingen!

Allt vatten gjorde mig sugen på ett andra dopp men fåglarna ska få ha sin sjö ifred.

Varmt och skönt var det, vi satt i solskenet och verkligen njöt.
Full fart på fågellivet var det, men sånt bryr sig inte Qvick om, det är skönt.

När Marcus kom undersöktes gamla Toyotan och det visade sig att en lambdagrunkeligrej hade lossnat ur avgasrörsänden och hängde i luften – därav det förskräckliga oväsendet. Marcus hittade passande muttrar i bussen som han skruvade dit och allt var sen frid och fröjd. Inget mer oväsen, ingen lysande oljelampa. Hemresan gick finfint.

oändligt tacksam är jag! Jag har nog universums allra, allra snällaste ex!!

När jag kom hem hade Chrille just grillat sig lite middag så jag improviserade ihop nåt till mig med.

Och nu, nu känns sängen alldeles oerhört lockande.
Godnatt!