Luossafesten

Det här inlägget började jag på för nästan en månad sedan nu och jag har filat på det hit och dit. Jag har svårt att hitta rätt ord när jag ska berätta om de där dagarna under Dan Andersson-veckan, hur jag kände då och vad som hände i mig. Det känns nästan som att det finns ett före och ett efter. Jag har insett att jag inte kommer kunna beskriva det, så det får bli ett ganska vanligt inlägg, bara.

Jag åkte till Skattlösberg tidigt för jag ville hinna strosa omkring lite innan själva Luossa-festen började. Sist jag var vid Finngammelgården var det ju fullt med folk, nu kunde jag gå omkring ensam och titta mer noggrant på allt fint, för fint är det!

Jag hann gå en bit på en av lederna som finns i trakten, det var härligt!

Dags att börja gå ner mot Luossa-stugan och då när man just svängt in på vägen/stigen ner har man den här makalöst fina utsikten.

Regnet lurade runt hörnet även denna dag men det blev inte värre än några droppar ibland. Blåste rejält gjorde det dock till och från, så där så att ett par gubbar fick stå och hålla i högtalarstativen så de inte skulle blåsa omkull. Men, det gick ju bra det också!

Stickade lite medan jag väntade på att det skulle börja, och i pausen. Förstås.

Linda Rattfelt spelade och sjöng och berättade om Dan, bl.a. om hur hans diktsamling Svarta Ballader blev refuserad av flera förlag innan det till slut gavs ut av Bonniers i november 1917 – utan honorar. Ersättningen han fick var tjugofem exemplar av sin egna bok. Dan Andersson-sällskapets nya orförande George Hahne höll tal och en videohälsning från årets mottagare av Dan Andersson-priset, Björn Ulvaeus, spelades upp.

Avslutade festen gjorde Carl Norén, med egna Dan Andersson-tolkningar. Han hade en grupp barn med sig på scenen ett par låtar också, jättefint! Bl.a. den här:

 

Kära Luossa.
Kära, kära.

Det var såå längesen jag var där, tillsammans med mormor och morfar. Då satt vi på en filt i gräset och lyssnade.
Så fint att äntligen vara tillbaka, jag har längtat. Äntligen!

Dan Andersson har funnits med mig sen jag var liten. Jag älskar hans texter, jag känner mig hemma i så mycket.
Jag känner mig hemma i den här trakten, i Dan Andersson-land. Sydvästra Dalarna är det som känns mest som hemma i mig. Så underbart att vara här!

Efteråt fick jag fika med ett gäng ur Skattlösbergs bygdegille, så himla fint! Det slutade med att jag blev medlem och jag kommer att vara med och jobba vid evenemang nästa år. Hurra! Ett fantastiskt trevligt gäng är dom dessutom. Glädje!

Efteråt. På väg tillbaka till bilen. Tusen känslor, huller om buller.

Mycket glad, nybliven medlem! 🙂

4 Comments

  1. Så härligt!
    Och vet du, Linda Rattfeldt och jag är klasskamrater!
    Detta var ett minne som heter duga!

    1. Author

      Nämen, så roligt!! Henne tyckte jag om!

  2. Ja, hon är inte svår att tycka om! Hon har alltid sjungit Dan Andersson, det har hon efter sin morfar om jag inte minns fel……. Hon sjöng för de äldre på “ålderdomshemmet” som det hette då, och på sjukstugan, när vi gick på skolan. Vi var goda vänner, nu var det dock länge sedan jag träffade henne.

    1. Author

      Ja en väldigt trevlig människa verkar hon vara, och väldigt populär som sångerska och berätterska i DA-sammanhang.

Leave a Reply

Your email address will not be published.