Kväll vid torpet

Här är alldeles, alldeles mörkt bortsett från eventuella lampor jag själv tänder. Kolmörkt. Stjärnhimlen är fantastisk!
Jag var ute nyss och hörde en uggla och då tänker jag förstås på Dan Anderssons dikt om Laolands uggla, som jag tycker så mycket om:

Jag ska hälsa från Laolands uggla,
som åldras i granklädd vrå.
Hennes hundraårsgamla ögon
se grönt mot himmelen blå.
Hon minns alla ben som vitnat,
där räven sitt nattmål fått.
Hon har hört alla hesa skators skratt,
under alla år som gått.

Hon har jagat i fredlösa nätter,
över gråberg och becksvart sjö,
och lyssnat till mjuka fötter,
som tassat i blodig snö.
Hennes minne kan aldrig blekna,
hennes visdom är djup och tung,
och nu drömmer hon slött när jakten
går hett över frasande ljung.

Hon minns det viskande mörkret,
kring byn som var obygd förr,
där hon väntat i dystra nätter,
framför döende skogsmäns dörr.
Hon har flyktat till Laolands hålor,
där ingen den gamla ser,
och boksynt folk i byarna,
de tro att hon finns ej mer.

Hon tror att folk blivit dummare,
av allt de hört och läst,
att upplysningsfödan till syra
i deras magar jäst.
Hon täljde om tysta spöken,
och gastar och fula ting,
och skrattande andar som dansa
om natten i svingande ring.

Hon bad mig skriva om heliga berg
där kunniga trollmän bo,
vid kärr där den sista finnen
har tappat sin näversko.
Och de som snusa förnumstigt
åt ting som de ej förstå,
ska jag hälsa från Laolands uggla,
som grinar i granklädd vrå.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *