Frukostmuffins och granola. Och den jävla utmattningen.

This content has been archived. It may no longer be relevant

Träffar: 241

Dagens frukost smakade väldigt bra! Rickard gjorde ägg- och baconmuffins efter detta recept.
Gott och mättande!

Efter frukosten tog jag över köket och nu rostas detta i ugnen.
Granola ska det bli, förhoppningsvis. Receptet är detta, fast utan pumpakärnor för om dom tycker jag inte.
Jag har valt tranbär och fikon att ha i sen, det tror jag blir gott.

Jag använder ofta honung att söta med, istället för socker. Honung att äta som det är brukar jag däremot tycka är riktigt otäckt. Nu hittade vi denna igår och jag har en gång smakat väldigt ljus honung som jag tyckte var jättegod, och eftersom denna är lite ljusare och försommarvariant så tänkte jag att vi provar. Den är jättegod!

Igår fixade vi några ärenden och sen mötte vi upp Micke inne i stan och tog en fika tillsammans.
Mysigt! 🙂 Det blev många skratt, speciellt när dom två gubarna började prata verktygsprylar och då särskilt Makita-grejer, haha.

En fin stund var det, men sen var min energi totalt slut och det blev soffvila när vi kom hem. Energin var verkligen på noll: jag orkade inte ens sitta upp. Jävla utmattningssyndromskit. 🙁

Vilade ett tag och fick tillbaka lite energi så jag orkade följa med och handla lite senare, men sen när vi skulle gå en promenad med Qvick kände jag igen att kroppen var helt slut. Så där så det är febervarning. Jag får ibland ansträngningsutlöst feber, och den ansträngningen behöver inte vara stor alls. Nu har jag blivit bättre, i alla fall, på att lyssna på kroppen och sakta ner eller till och med stoppa helt, så det blev bara en kort promenad och sen hem igen. En stunds stickning och sen i säng. Jag lyckades undvika feber den här gången, tack och lov. Den oroar mig, den där skiten.

Om ett par dagar har jag varit sjukskriven för utmattningssyndrom i ett år. Försäkringskassan börjar, förstås, knorra. Det är tänkt att jag ska börja någon slags arbetsträning efter sommaren. Det känns å ena sidan kul, för jag saknar att jobba. Å andra sidan oroar det mig, för bra är jag inte. Lite bättre, men inte bra. Inte tillräckligt mycket bättre. Men vad gör man? Som sjuk och sjukskriven bestämmer man inte själv över sin hälsa.

All den här vilan, och att kunna göra saker i min egen takt och sakta lära om, göra saker annorlunda och ta fler pauser o.s.v, gör väldigt stor nytta. Att umgås med få personer åt gången och i lugna miljöer osv. Bäst går det när det bara är jag och Rickard, med små lugna träffar med andra då och då. Jag är otroligt ljudkänslig nu t.ex. Blir det för mycket musik, prat och annat surr så tar både kropp och hjärna tvärslut; jag liksom zoomar ut.

Tyvärr behövs det nog mycket mer/längre vila än FK tillåter. Jag är livrädd för att få stora bakslag, men vad gör man. Man rättar sig i ledet, för man har inget annat val.

Ny läkare och nya mediciner hjälper i alla fall. Att jag gått med i princip obehandlad smärta hela livet, är den största orsaken till utmattningen nu.

Jag hade fint sällskap under min vila igår. Finaste polarn!