I onsdags fick jag så min sista stråldos och det måste man ju fira! Jag firade genom att dra till södra Dalarna några dagar. Bokade en stuga, ett litet härbre, i Halvars utanför Ludvika:
Från gården hade man fantastisk utsikt över Väsman. Här stod jag många stunder de här dagarna. Fint att se vädret skifta över sjön och skogen.
I härbret försvarades för längesen säckar med säd. Det finns fortfarande kvar en massa sånt här där de markerat hur många säckar ett visst år.
Framåt kvällen begav jag mig till Skattlösberg för evenemanget “Det kallas vidskepelse”, en del av Dan Andersson-veckan.
Jag har inte varit i Skattlösberg på många, många år (tror det var i slutet av 80-talet nån gång, tillsammans med mormor och morfar) men jag kände igen mig och jag var alldeles lycklig innan jag ens parkerat och klivit ur bilen. Skattlösberg!
Det är något med skogen här, något med…allt. Jag kan inte sätta fingret på det, men ingen annanstans har jag känt/känner jag på samma sätt som när jag är i de här trakterna – och jag kan inte riktigt sätta ord på vad eller hur jag känner, heller. Hemma, i alla fall. Och en enorm lyckokänsla, så där så det bubblar i en och det vill ut och man tror man ska explodera. Jag ville skratta och gråta om vartannat. Känslan blev inte mindre ju längre kvällen gick.
Kolbulle säger man ju inte nej till – så vansinnigt gott, och att sitta där i skogen och äta…omgiven av glada människor, prat och skratt, doften av eld och av skog och myr…nej men det går inte att beskriva. På Twitter skrev jag, till den här bilden:
“Det finns ingen i världen som har det bättre än jag just nu. Ingen. Och skriver jag mer om det nu så börjar jag storböla.”
Jimmy Tingstedt, Sandra Christiansen och Jimmy Ginsby. Fantastiskt fin föreställning på Finngammelgården i Skattlösberg. Blandningen av visor, dikter och berättelser om folktro och vidskepelse var perfekt och regnet som öst ner hela dagen försvann.
En så underbar kväll att jag inte kan beskriva känslorna i ord. Rakt in i hjärtat gick den. Jag kom dit för att fira att jag lever och jag hade inte kunnat fira på ett bättre sätt. De här skogarna, det här landskapet, hyttorna, kolmilorna, elden, musiken och Dan Andersson, är hemma. De avslutade med en av de vackraste texter, och tonsättning av den, jag vet: “Omkring tiggarn från Luossa”. Jag kan inte förklara vad detta gjorde med mig, hur mycket det betyder för mig.
När Jimmy Ginsby framförde sin “Brev till Daniel” tänkte jag att nej, nu imploderar jag av alla känslor: texten är enormt vacker, Jimmys röst så otroligt fin och ja, allt tillsammans…jag trodde jag skulle gå sönder av allt vackert.
Sandra har en podd som heter Trollbunden. Det finns inte så många avsnitt än men de är intressanta att lyssna på!
En underbar, magisk kväll jag aldrig glömmer.
En underbar, magisk kväll som öppnade en dammlucka – jag storgrinade i bilen hela vägen tillbaka till stugan. Några ledsna tårar, absolut, några tårar av sorg, men allra, allra mest tårar av en enormt stark glädje.
