Lika soligt idag, inte riktigt lika varmt men nästan. Jag har suttit ute, förstås, och njutit. Värmen gör gott i kroppen. Det behövs, jag kämpar en hel del just nu, ärligt talat. Ibland (ganska ofta) tänker jag att nu, nu kan väl kroppen ändå inte göra mer ont. Svaret är att jodå, det kan den. Just nu är mina knän hemska. Det hugger som knivar i dem varje gång jag sätter mig ner, reser mig upp, går i trappor, tar mig i/ur bilen o.d, det gör så förfärligt ont. Fingerlederna har också börjat spöka ordentligt och det påverkar stickandet och det gör mig frustrerad och ledsen.

Ovanpå det så har min UMS tagit flera kliv bakåt och stressnivån är helt galen för tillfället. (Och nej, det är inte bara att “lugna ner sig”, “tagga ner” osv, som en del tycks tro. UMS är en sjukdom, det är inte att man bara är “lite uppe i varv” liksom. Suck.) Det är otroligt jobbigt. Jag kan inte läsa något med handling (faktaböcker kan gå, i korta korta stunder), jag kan inte lösa korsord alls, jag glömmer namn och koder, jag står ibland och undrar hur man kokar pasta osv osv. Förra våren, när de här sakerna började komma och blev värre och värre, så trodde jag på fullt allvar att jag höll på att bli dement. Nu vet jag att det inte är så och att det förhoppningsvis ska bli bättre, men jobbigt är det. Frustrerande! Det är ju fjantsaker, sånt man verkligen tar för givet, som inte fungerar!
Frustrerande också för att omvärlden inte förstår. Det är inget man fixar lätt som en plätt och så är man som vanligt igen. Och efter snart ett års sjukskrivning är jag oändligt less på kommentarer som t.ex. “det måste vara skönt att gå hemma och göra vad man vill”. Som om man har nån j-a semester…

Idag har jag i alla fall gjort en sak som jag verkligen blir lycklig av: jag har badat! Årets första dopp i Bälgsjön här i Striberg. Kaaallt men sååå underbart!! Känslan efteråt är verkligen obeskrivligt underbar!

Kalla bad funkar dessutom som lite smärtlindring för mig, det är ju en välkommen bonus. Det är som att musklerna lugnar ner sig en aning, kanske av alla endorfiner? Skönt är det i alla fall.  Med EDS får ens muskler jobba flera gånger så mycket som hos en frisk person, hela tiden. Mina muskler jobbar konstant, de vilar aldrig. Baden får musklerna att bli lite mjukare. Inte mycket, men hey, allt räknas och är välkommet! Bäst, och viktigast, är i alla fall lyckoruset. 🙂

Nu hoppas jag att jag i år får chansen att åka till folket i landet Halland igen och att få bada tillsammans med Elisabet. 🙂 Jag hoppas också att det blir lite sommarhäng med fina människan uppe i norr. Människor jag älskar och som är så viktiga för mig, men som jag träffar irl alldeles, alldeles för sällan.

Framåt 5-tiden här idag så blev det lite kyligare vindar och lite för svalt för att sitta ute, men inne i vagnen var det 30 grader… Då är man väldigt glad att man har förtältet! Där var det alldeles lagom, så där hängde vi ett par timmar. Michelin och Qvick sov gott, jag växlade mellan att sticka några maskor och att nicka till. 😉

Usch, stickandet går såå långsamt för tillfället. Dels för att fingrarna gör ont och dels för att hjärnan verkligen, verkligen får kämpa för att hänga med. Sånt jag kunnat göra i sömnen i alla år, suck. Jaja. Jag stickar ju i alla fall, även om det som mest blir 2 varv om dagen. Det är bättre än ingenting!

Det blev inte ett så värst glatt inlägg detta, men så är livet ibland. Även om humöret oftast är finfint, så är jag också så vansinnigt trött och sliten.