Frihet

Att möta en människa som förstår en, som fattar vad man är för sort. Och som i sitt nya hus ger en ett eget rum och tycker det är alldeles 100% ok att man ganska mycket vill vara för sig själv. Det är en ny erfarenhet för mig. Det brukar gnisslas och suckas över att jag är sån, att jag inte vill vara tillsammans dygnet runt och att jag dessutom vill vara ensam mycket. Då funkar det inte. Jag är en enstöring, egentligen. Väldigt social, ja absolut. När jag själv väljer att vara det. Och är gärna det bara jag får den balans på det hela som är rätt för mig. Och det innebär att vågen måste tippa över mest på enstöringsdelen.

Så här sitter jag i ett hus i Rönninge och njuter av min egen lilla vrå med den här mysiga utsikten och är så glad. Trivs!

Det blir också lättare att hantera den ständigt närvarande smärtan, när jag får den här ensamtiden. Det är lika viktigt som smärtlindring i form av medicin.

En annan sak som gör mig glad är att närmaste kyrka nu, det är Salems kyrka, vars kyrkogård verkligen är en favorit. Och det verkar vara en rolig församling, också. Deras församlingsblad (eller församlingstidning, vad det nu kallas) kom i brevlådan här och jag tycker så mycket om det! Härliga bilder med värme och humor och mycket som var väldigt intressant att läsa.

Jag ska leta mig dit nån dag, det ser jag fram emot.

Nu står det mer kaffe på schemat och sen att sticka resårkant nummer två till The Weekender. Idag hoppas jag också orka en utflykt av något slag för gårdagen var en dag i trötthetens värld. UMS är skit, och än har det bara blivit värre, inte bättre. Jag är sjukskriven en månad till nu.

Tack för era synpunkter på blogg- och bildbredd! Jag uppskattar verkligen att ni tar er tid och berättar hur ni ser det. Det verkar som att bloggen ses och uppfattas som jag tänkt mig. För mig är bilderna egentligen det viktigaste och jag tycker om när det är stora bilder. Kära Anna, det är kanske en vanesak och att du helt enkelt föredrar mindre bilder, eller så prova att ändra upplösningen som någon föreslog. Kram!

 

 

The Weekender-helg i storstan

Jag har börjat på ett nytt stickprojekt, tröjan The Weeekender. Då fick jag lära mig en, för mig, ny teknik: tubular cast-on. Jag älskar att lära mig nya saker, och åh vad jag gillar den här uppläggningen! Den blir elastisk och väldigt fin. Det ser liksom ut som om maskorna bara dyker upp ur tomma intet (den som stickar förstår vad jag menar) eftersom det inte blir någon kant av uppläggningen.

Jag använde den här videon för att lära mig, tydlig och bra tycker jag:

Ja, sen insåg jag ju att jag som vanligt, suck, stickat för stor storlek, så det var bara att repa upp och börja om.

Garnet är ljuuuvliga Soft Donegal Tweed från Litet Nystan och jag stickar med dubbelt garn.

Qvick och jag är i storstan igen, fast man kan väl knappast kalla Rönninge för storstan. Vi är i alla fall hos Rickard och grabbarna. De har precis flyttat till ett nytt hus, och det är så fint! Det ligger uppe på en kulle, en liten bergknall, så man känner sig nära den blå himlen och molnen och har fin utsikt. Lugnt område är det också, så till och med en lantis/eremit/skogsmulle som jag trivs.

Igår kom A och R över på middag och det var, som vanligt, supertrevligt! Det är så härligt med människor som det blir så där totalt avslappnat med. Och efteråt är man glad i hjärtat och trött i skrattmusklerna. 🙂

Nu en fråga till er få själar som faktiskt läser här: Anna tycker att bloggen är för bred och bilderna enorma. Hur upplever ni andra det? I min dator är det inte så, men jag har ändrat om lite efter jag bytte tema. Bl.a. är bilderna större för jag tycker det är så tråkigt med små bilder, när bilderna känns som det viktiga. Men om det upplevs som alldeles för stort och brett är det ju inte heller bra. Så tala gärna om hur DU upplever bloggen så blir jag jätteglad! 🙂

Nu ska jag ta mer kaffe och börja om på The Weekender. Lite senare ska jag äntligen bada, åh som jag längtat. Det har inte blivit av på alldeles för länge nu.