Efit: en augustimåndag i bilder

Idag är det Efit. Fler som tar en bild i timmen idag hittar du här.


09:00
Nyvakna båda två. Ute och njuter av morgonluften. (Nu är vi i Rönninge en sväng igen.)
Och jag har sovit nästan som en normal människa inatt. Underbart!! Dessutom vaknade jag med en smärtnivå på kanske…tja..2? Det har nog aldrig hänt förut så länge jag kan minnas! Har jag sagt att jag ÄLSKAR min nya doktor?!


10:00
Dålig bild men så blev den så så får den vara. Förmiddagsfika, eller frukost snarare… 🙂 Kardemummabulle, kaffe och sockstickning.


11:00
Stickar några varv på Visjögarnströjan. Visjögarn är verkligen något av det ljuvligaste man kan sticka med, det är såå mjukt och så vackert!


12:00
Stickar vidare, sockorna igen. Och ringen, det den representerar, gör mig så otroligt lycklig. 🙂


13:00
Då är sockorna färdiga. Mellanraggi “Yellow Banana Print”. De ska bli gästsockor på gården.


14:00
Då tog all energi slut, POFF.
Välter omkull mig i soffan och halvslumrar till Time Team.


15:00
Då njuter vi av utomhuset en stund tillsammans, bästisen och jag.


16:00
Tillbaka till stickningen. Stickar och tittar halvt om halvt (trött i skallen, svårt med koncentrationen) på en dokumentär om Bermudatriangeln.


17:00
Då gör jag granola efter favoritreceptet.


18:00
Då får ryggen sitt.


19:00
Så där ja. Nu klarar vi oss ett tag. Valde att tillsätta torkade tranbär och blåbär den här gången.


20:00
Efter regnet. Luften doftar så gott!

21:00
Glömde fota.


22:00
Stickar några varv.

Roadtrip: hemresan och Dagen Efter

Sista morgonen på Öland. Vi hade tänkt ta ett morgondopp i Tokenäs men vaknade till gråruskväder och skurar, så det blev bara mysmorgon med kaffe och lite hälstickning istället.

Go’frukost: bagel med rökt laxoch färskost. Mmmums!

Ja, sen var det dags att checka ut och börja resan hem till Rönninge. Vi hade tänkt oss besöka Borgholms slottsruin, det var lite av en höjdpunkt för mig (fina barndomsminnen), men…regnet envisades med att ösa ner så det får bli nästa gång. För en nästa gång blir det definitivt. Älskade Öland!

Regnbågssockorna blev färdiga och jag började på ett par i grått Raggi. Och jag kan absolut förstå den som undrade om jag alltid matchar stickningarna med kläderna. 😀

Vi stannade till i Kalmar och åt lunch med vännen Pauline. Också första gången vi träffades “irl”, men det kändes ju som att vi träffats mååånga gånger. En supertrevlig och härlig lunch blev det. God mat, på Söderport. Mysigt ställe!

Sen körde vi raka vägen hem till Rönninge; vädret var bara regn, regn, regn så det var lika bra.

Så här blev regnbågssockorna. Stickade i Regia Pairfect (Neon), som ju är gjort för att man ska få två exakt likadana sockor men…det tycker jag är tråkigt, så jag gjorde dem olika i alla fall.

De ska skickas till en vän som önskat sig sockor av mig. Han ville gärna ha färgglada sockor, så jag hoppas han blir nöjd. 🙂

En helt underbar roadtrip var det! Vi hann med så mycket att det känns som vi var borta minst dubbelt så länge. Bäst var alla vännerna, att få vara på älskade Öland igen och så resesällskapet. <3

Tack Rickard för att du kör så jag kan vila, tack för att du alltid hänger med på saker jag hittar på med sån glädje, tack för att du säger åt mig att ta god tid på mig i garnbutiker, tack för att du testar nya bottnar i kalla vatten, tack för att du är världens bästa sällskap!

Gårdagen blev ytterst stillsam, för naturligtvis kommer det en Räkning efter en sådan resa.
Jag och Qvick gick en ljuvlig morgonpromenad vid 8-tiden och njöt av dofterna efter regnet. Såå härligt!

Resten av dagen satt jag mest och stickade, för då var hjärnan helt slut och kroppen ilsken. Då har jag ändå vilat supermycket under resan, sovit massor i bilen o.s.v.

Sockor klarade inte hjärnan igår så det blev knäppkanter på gröna koftan. Enklast enkla, och ändå gjorde jag fel några gånger. Men, framåt kom jag till slut i alla fall. Bara knapphålskanten kvar, sen är koftan färdig.

Älskade bästisen höll sig nära nära. Extra mycket gos fick han såklart. Han har varit här hemma med Rickards söner medan vi varit på resa och det funkar alldeles utmärkt (de är hundvana och han är världens lättaste att ha att göra med), men vi har saknat varandra supermycket ändå förstås.

Om möjligt ännu tröttare idag, men på nåt sätt måste jag hitta kraft att packa och sånt för idag bär det av igen, hem till Striberg. Imorgon hoppas jag att jag ska orka leverera kära gamla tåjååtan till min vän Bengt. Jag har fått en ny bil (automat, så nu behöver jag inte få så hemskans ont av allt växlande, hurra!!) och Bengt har ingen, så nästan-röda bilen får leva sin sista tid hos honom.

I övrigt planerar jag bara vila, stickning, vila, stickning, vila. Och bad, förstås.
Så så trött i huvvet.
Och vad jag gjorde utan Rickard vette tusan. Han är min hjärna, min ork. Och det med sånt tålamod, när mitt tryter för att jag är alldeles slut på. Jag kan bli irriterad och superstressad och virrig och upp och ner. Inte på Rickard utan av utmattning och frustration över utmattning, men det är ju han som är i fronten och får stå ut med det. Han är en klippa!

Tacksamhet gånger tusen

Gårdagen blev låång och slitig. Vi flyttade husvagnen (bara några meter, inte till ny ort) och satte upp det stora tältet. Det tog hela eftermiddagen och hela kvällen. Föst måste man säkra allt inne i vagnen och sen röja ut tältet och ta ner det och ta bort golvet vi byggt upp där, sen ordna i ordning allting igen på nya platsen. Det är inte gjort på fem minuter precis, puh.  När kvällen kom var jag så slut i skallen och hade sån hjärtklappning och så sjukt ont överallt så jag trodde jag skulle antingen kräkas eller svimma – och då var det ändå Rickard och Marcus (hjältar!!) som gjorde det absolut mesta jobbet. Jag bar bara lätta grejer och pekade och talade om hur jag ville ha det ena å det andra och satt ner och stickade ibland och ändå var jag fullständigt slut sen. (Men jo’rå, FK anser att japp, nu är jag minsann alldeles arbetsför.)

Att säga att jag är otroligt tacksam för Rickards och Marcus slit känns fjuttigt. SOM dom jobbat!
Och så himla, himla glad jag är att de kommer så bra överens, att vi kan umgås så här. Marcus är en f.d. ja, men han är en god vän och en viktig person i mitt liv. Jag blev ibland alldeles rörd igår, över att de är här båda två och hjälper mig. Äsch, svårt att förklara, men det betyder i alla fall mycket för mig att det är så.

Det behövdes lite mer grejor till tältet och så, så Rickard stack till Örebro och fixade det på förmiddagen idag. Jag fick stickvila, och det behövdes. Helt, helt slut idag med. Det spiller över, liksom. Tar jag i för mycket (och det “mycket” är oerhört lite) så blir det så. Hjärtklappning och tinnitus deluxe, och ont i alla muskler. Tack och lov var händerna bra och armarna ok, så jag kunde sticka. Bästa avkopplingen för mig.

Svalt väder idag så det passade bra att sticka vidare på koftan. Snart färdig med första ärmen.

Jag har varit frusen idag. Grannarna har varit ute och grejat med allt möjligt klädda i väldigt lite – jag har suttit här iförd både ullsjal och ullsockor. Också ett typiskt tecken (min frusenhet alltså, inte grannarnas klädsel 😉 ) på att kroppen är utmattad.

Vi trivs i det stora tältet i alla fall. Gott om plats; som att få ett rum till. Skönt att kunna sitta där och sticka, i skugga. Vagnen är också svalare nu, den står nu så att den får skugga en del av dagen, det fick den inte förut så det var väääldigt varmt.

Katter och deras sovplatser… 🙂
Dyra fancy bäddar från butiker ska man då inte slösa pengar på. En knölig kylväska med sladdar i är mycket, mycket bekvämare, hälsar Michelin. 🙂

Jag köpte HiyaHiya bambustickor från Garnr.se och åh, dom är ljuvliga att sticka med! Mjuka och lena och väger just ingenting. Väldigt sköna för värkiga händer!

Så här blev sockan som jag började på hos alpackorna. Jag tycker om den här Raggi-varianten, det blir fint!

Rickard har slitit idag igen med att fixa allt möjligt och det blev så himla bra allting! Han har knackat tältpinnar och fyllt vattentanken och tusen andra saker. Jag hade gärna suttit i tältet hela kvällen och stickat, men det var bara 15 grader framåt 8-tiden och jag bara huttrade. Hoppas på några fler grader imorgon, och mer välbehövlig, nödvändig vila. Kanske bad också?

Semester i alpackahagen

“Näe, fy vad hett det är! Och fy vad folk det är på minsta lilla badställe!”
“Ja!”
“Ska i dra nån annanstans?”
“Ja, det gör vi!”

Så det gjorde vi. Till Selaön närmare bestämt.
Vi hyrde en stuga i en alpackahage för det lät himla trevligt, och det var det också!

Ena halvan av värdparet, Ulla-Lena, var den första att hälsa oss välkomna. Den här snyggingen var den andra. Redan här anar man ju att detta kommer att bli en finfin helg. 🙂

Här bodde vi. Såå mysigt! Och lugnt! Och tyst!

Utsikten från stugan, ner mot Mälaren (vattnet skymtar lite där bortom vassen).

Utsikten från utedasset. 🙂

Tillgång till brygga med stege så man kunde bada när man ville, så ofta man ville. Och inga andra där än vi och värdparet. Underbart!

Båthusdekorationer… 🙂

Det var så hemskt hett i fredags, det första doppet var HIMMELSKT!

(Det här kommer för övrigt att bli ett av mina längsta inlägg någonsin, misstänker jag – jag har inte visat alla badlyckobilder och då har vi inte ens kommit in på ämnet alpackor än heller… om du ämnar läsa hela så är det nog bäst du plockar fram lite fika nu…)

Vi hade inga aktiviteter planerade förutom vila, bada, njuta. Det var alldeles för varmt för något annat. Och det var så himla skönt att verkligen bara koppla av och njuta. När vi inte låg i vattnet satt vi i skuggan.

Å’ när vi inte satt i skuggan låg vi i vattnet. 🙂

En koftstickning var alldeles för varmt att ha i knät, så jag började på ett par raggsockor.

Det blev morgon den andra dagen och rätt som det var, när vi satt och åt frukost ute, upptäckte vi att vi fått sällskap. 🙂

Ture var modigast den gången. Kikade på oss en lång stund innan han återgick till mumsandet.

Morgondopp? Självklart!

Ljuvligheten! LYCKAN!

Mer stickning i skuggan. Puh.

Lilla stugan. 🙂

Vi behövde åka in till byn och proviantera lite. Det innebär att ta sig ut ur hagen med bilen, genom grinden. Utan att släppa ut sju alpackor. Sju väldigt nyfikna alpackor. 🙂 Det gick bra dock; man går sakta och försiktigt mot dem, med armarna utsträckta, så flyttar de på sig, om än inte i någon superfart precis. Gullingar!

På eftermiddagen fick vi sällskap igen.

Den här gången var dom modigare och kom ända in till oss. Alpackor är så otroligt söta! Och så himla trevliga djur. Tysta, lugna med stor integritet och värdighet. Man blir alldeles lycklig av att vara nära. 🙂

Det var helt underbart att sitta där omgiven av alpackor. 🙂

Ja där satt vi ett bra tag och läste och stickade, omgivna av alpackor. Paradiset!

Lycka är att hitta en sandgrop som inte polarna upptäckt, så man får ha den ifred.

Det var kö till den största sandgropen.

“Say cheese!”

När de traskade iväg igen, gick jag in och sov middag. Herregud så skönt! Jag är så förfärligt trött hela tiden, somnar nästan ståendes ibland, men hur jag än vilar och sover blir jag inte pigg. Men skönt är det att sova, i alla fall.

Sen blev det mer bad. Förstås.

Och mer stickning.

Ja, sen blev det bad igen. Förstås. Hur skulle man kunna avstå när man har tillgång till detta?

Underbar, underbar kväll! Det var svårt att slita sig från bryggan och magin, men till slut fick vi ge upp för myggen hade storkalas.

Nå, det dröjde inte så länge innan vi var tillbaka… 🙂 Halv åtta i morse tog vi ett morgondopp.

Sen blev det frukost ute. Mmm, kaffe utomhus!

Lite stickning också, förstås.

Fint sällskap fick vi också. 🙂

Ulla-Lena frågade igår om vi ville vara med och mata alpackorna på förmiddagen idag och få lära oss mer dem, och det ville vi förstås. Vi fick veta en massa om avel och foder och ullberedning och allt möjligt. Så himla snällt av Ulla-Lena och så intressant! Vi blev ju så kära i alpackor direkt när vi träffade den första, så nu funderar vi på allvar på om det inte skulle vara himlans trevligt med några på våran gård sen. 🙂

Efteråt när vi skulle gå tillbaka till stugan följde hela gänget med.
Har ni gått promenad tillsammans med alpackor? Det är alldeles underbart trevligt kan jag tala om. 🙂

Alpackor kallas “ängens delfiner” och när man hört dem prata förstår man varför.
Så så underbara varelser, dessa raringar.

Den mörka fläcken till höger om alpackan längst till vänster, är en alpackatoalett. De gör alltså inte som andra djur och kissar/bajsar där de råkar stå för tillfället, de har speciella ställen dit de går.

Vi packade ihop det sista och sen var vi uppbjudna till Ulla-Lena och Pieter på en fika innan vi skulle åka. De är så himla trevliga och det blev prat om bilar och stickning och djur i allmänhet men alpackor i synnerhet och allt möjligt annat. Samtalet hade kunnat pågå hela dagen, men till slut måste man ju åka hem. Det var verkligen en underbart fin helg!

Här är deras hemsida och här är deras sida på Airbnb.

Lite mer stickning i bilen. Hälen klar.

Väl hemma i Striberg dröjde det inte länge förrän vi var i vatten igen, nu i Grecken. Underbart!

31 grader i skuggan; då tycker även Qvick att det är skönt att bada.

Vi satt ute länge ikväll, tack och lov fläktade det lite så inga mygg och knott kom och störde. Jag stickade lite till på sockan, imorgon ska jag börja minska för tån.

Dessa däremot är helt färdiga:

De ska imorgon påbörja sin resa till min vän i Australien.
Vi har tokvarm sommar, han har kyligare än vanligt-vinter.

 

F you, FK.

Man har bra dagar (hälsomässigt tänker jag nu, lycklig är jag nästan mest hela tiden känns det som) och man har dåliga dagar. Igår var av den dåliga sorten. Rickard och jag besökte ett par köpcentrum, korta besök bara, för ett par tygaffärer och ett par second hand. Avslutade med att handla på Ica. Inget betungande alls och ingen brådska. Det struntade min mage i; den hade bestämt sig för att det var en dag då den skulle jävlas (hello IBS) så det blev toabesök så där en gång i halvtimmen, typ. (Sorry om detta blir för mycket information, men jag skriver som det är med hälsan, speciellt det kopplat till EDS och UMS, för det behöver informeras om sånt.)
När allt bara rinner rakt igenom en blir det ont om energi, och har man utmattningssyndrom dessutom så rasar man fort. Inne på Ica var jag så slut att jag trodde jag skulle svimma av allt ljus, alla ljud, allt folk, all rörelse, alla grejer.

När vi kom hem kraschade jag på soffan och sov nån timme, helt väck. I ett sånt läge går det inte att göra något annat, jag måste lägga mig ner. (Något många inte förstår alls, tyvärr.)

Vilan gjorde gott för hjärnan, men då har vi den andra sidan av myntet: kroppen är sur. Det gör ont i nacken (undrar om jag får träffa ortopeden på den här sidan nyår?) och det gör ont i axlar, höfter, armbågar och knän för att jag legat ner ett tag. Ja: damned if you do, damned if you don’t, så är det oftast när man har EDS. Min knän och fotleder bestämde också sig för att det där att gå i trappor, det ska vi då inte syssla med. Häpp!

Piggare i skallen blev jag i alla fall – man får ta det man får, sa flickan. 🙂

På vår lilla runda hittade jag finfint kaffekoppstyg till en klänning och som “zebra” var jag ju tvungen att köpa zebratyget också. 🙂 Zebratyget räcker inte (stuvbit) till en klänning men det kan ju räcka till överdelen på en klänning t.ex.

Jag fyllde på sockgarnslagret lite också. Hösten närmar sig och snart bor jag i en stuga som inte riktigt är gjord för att bo i året om, så varma sockor kan behövas. Både till mig själv och till gäster. Jag har varit lite less på sockstickning ett tag, men nu är det roligt igen. Det är ju också ett så himla bra projekt att ha med i väskan (jag går inte hemifrån utan en stickning i väskan); koftor är lite mer otympligt. 🙂

Loggade in på Försäkringskassan och jajamensan, där fanns ett rart litet brev:

Av allt både jag och läkaren skrivit, om stora problem på flera plan, så är det detta som de fokuserar på:

Dom förbättringarna är SMÅ och en ytterst liten del i det hela. Problemen är långt fler. Det är såå mycket annat som är problem än enbart smärtan (som är lägre men läget är inte helt ok än) och sömnen (ja jag sover bättre nu: jag sover 1,5-2 timmar åt gången istället för 30 minuter, wow!).

Slutsats: tala för 17 inte om för FK att det sker framsteg, hur oerhört pyttesmå de än må vara!
E
ftersom det skett små (pyttesmå, men ändå) förbättringar så är jag nu helt arbetsför. Jajamensan.
Idioter!

Jaja. Jag piggade upp mig med såpbubblor.
Man ska inte vara så jävla vuxen jämt.

Gröna koftan växer, jag är nu inne på ärmstickandet.

Rickard var inne i stan på jobb igår kväll. Medan han roade sig 😉 i en serverhall satt jag ute i ljuvlig sommarkväll med ett glas alkoholfritt rosévin, stickning och hund.

Sommar! Underbart!!

Blev sysugen, men orkade inte så långt. Klippte ut delarna i alla fall. Jag ska testa att sy en Fen Dress i trikåtyg och detta får bli mitt testtyg. 🙂