Det är dags

Snart 4 1/2 år har vi bott här Närke. Vi har trivts väldigt bra. Det är vackert här, grannarna är jättetrevliga (utom en, men henne struntar man bara i så är det inte ett problem) och en av grannarna umgås jag med då och då, det är himla trevligt. Titta över på en kopp kaffe eller låna verktyg eller låna ut min bil eller ta en öl ihop och prata en hel kväll. Såna saker. Det kommer jag att sakna. Det och utsikten. Och andra människor jag lärt känna här i eller nära Fjugesta.

Men nu är det dags.
Nu ska jag dra vidare.

Chrille flyttar hemifrån om några veckor och sen är det bara jag och fyrbeningarna kvar. Min anställning upphör sista juni och jag har meddelat att jag inte vill ha en förlängning. Jag älskar mitt arbete, åh som jag älskar det! Men saker har hänt som gör att jag inte känner mig trygg på min arbetsplats längre och så kan jag bara inte ha det. Och det känns som att då passar det ju bra och blir alldeles rätt att byta stig nu. Prova en ny väg.

Jag har ingen aning om var jag ska ta vägen. Var jag ska bo eller ens hur jag ska bo.
Jag har inget nytt jobb fixat än.

Känns det läskigt?
Ja, lite. Men jag vill verkligen och jag har längtat efter en annan sorts liv länge, länge. Ett med färre ägodelar än nu (och då har jag ändå redan nu långt färre än de flesta), ett med mer tid nära naturen. En annan takt. Med mer av sånt som verkligen betyder något.

Är jag orolig?
Nej, inte särskilt. Bostad och jobb, sånt ordnar sig.
Helt hemlös riskerar jag inte att bli; jag har både erbjudanden om boende hos vänner och tillgång till en husvagn. Kanske blir det kollektiv någonstans.

Just nu finns tankar på Sörmland och på södra Lappland, till exempel.
Man vet aldrig vad det blir.
Men bra, det är jag alldeles säker på att det blir.