Lättnad! Tacksamhet! Glädje!

Hur glad blir man inte när man vaknar och ser detta?! Äntligen, efter så mycket regnande!

Ännu gladare blir man när man kliver ur sängen som vilken människa som helst. Lite stel och öm, visst, men jag behöver inte längre kämpa för att överkomma smärtan i att ta mig upp och ur sängen. Även dagarna är väldigt mycket bättre nu!

Från att ha legat på 7-8 större delen av tiden till nu flera dagar nere på 5 och ibland t.o.m. 4…det är UNDERBART!!

Fortfarande early days, och framåt sena eftermiddagen/kvällen tar smärtan över mer igen, så vi får se om doser ska justeras, men bara det att större delen av dygnet är så mycket bättre är en sån lättnad! Och att veta att man har en bra läkare som man kan diskutera allting med, att veta att där finns någon som vill hjälpa och som inte nonchalerar saker, det är värt precis hur mycket som helst.

Idag har jag varit in till Nora en sväng. Åt lunch med en vän och gick en liten promenad. Nora är alltid fint men extra fint så här års.

Ja, sen kom jag hem och poff kraschade på soffan.
Utmattningssyndrom är skit, folks.
Nu har jag i alla fall suttit ute i solen och halvsovit ett tag, det är sååå skönt.
Imorgon åker jag till kärleken.

ÄNTLIGEN!!!

Efter 48 (FYRTIOÅTTA!!!) år har jag äntligen träffat en läkare som tror på mig, tar mig på allvar och för en DIALOG med mig! En som inte ser mig som knarkare, hypokondriker och gnällkärring och talar till/över mig.

Det är så många känslor och tankar som far omkring i mig just nu, det är svårt att hitta rätt ord. Bara den som varit i samma situation kan på riktigt förstå vilken lättnad (MILT uttryckt) detta är.

En av de läkare jag träffat det senaste året sa en gång: “så du vill ha en läkare som bara håller med dig om allt du säger och ger dig precis vilken medicin som helst, som du beställer?” – vilket än en gång visar att de inte har förstått någonting alls. Det handlar inte om medicinen. Det handlar inte om att jag “bara ska få som jag vill”. Överhuvudtaget inte något av det.

Det handlar om bemötandet.
Att bli bemött med respekt. Att bli hörd. Att få föra en dialog.

Min nya läkare och jag hade ett otroligt bra samtal idag och vi är på precis samma “plats” i hur vi tänker. Hon frågar en massa (bara en sån sak!), jag svarar och sedan resonerar vi utifrån det och kommer fram till saker vi båda tycker blir bra. Det är allt jag någonsin begärt.

För första gången på fler år än jag vill tänka på, känner jag hopp.
Jag vågar hoppas, jag vågar tro att min tillvaro kommer att bli bättre.
100% bra kommer den inte att bli, hälsomässigt. Det går inte. Och smärtfri blir jag aldrig, men det har jag heller aldrig vare sig krävt eller förväntat mig. Men nu känns det äntligen som att min vardag kan bli bättre och lättare.