Hinderbana

Ja ibland undrar jag om det sitter nån högt där uppe och gnuggar sina händer och liksom lägger ut hinder på den väg man vandrar på, på ren och skär jävelskap?

Tre veckor sedan jag skrev något här sist, det känns som tre år med tanke på hur mycket som hunnit hända under den tiden. Jag är väldigt, väldigt bra på att leva i nuet och på att uppskatta alla små saker som är bra och fina och alldeles underbara och det gör att jag tar mig igenom hinderbanan: jag hoppar och skuttar och klättrar och duckar och fortsätter uppåt, över, runt, framåt. Men det är inte utan att jag önskar att sträckorna utan hinder vore liiiite fler och liiite längre. Puh.

Det har förstås hänt en massa bra och fina saker också. Tack och lov.
Jag har badat, bl.a. i en för mig ny sjö alldeles här i närheten. Det var inte dumt alls. Väldigt fin badplats också, men en som är knökafull vid fint väder så den lär inte bli ett stammisställe. Jag tycker om lugn och ro och naturupplevelsen är en stor del av badandet. Då vill jag inte trängas med triljoner andra.  Till hösten kanske, när andra slutat bada.

Jag är så oändligt glad att jag bestämde mig för att arbeta bort min vattenskräck! Att bada är numera så lustfyllt och gör mig så glad!

En rallydag har jag också hunnit med, i skogarna utanför Karlstad. Fantastiskt roligt! Såklart.

Ja sen började helvetesveckan… först gick bilen sönder. Eller rättare sagt, påfyllningslocket till kylaren gick sönder. Vatten sprutade åt alla håll och tog slut, förstås. Och där stod jag och bilen. Stilla. Det blev 5 dagars krånglande med bussåkande till/från jobbet för mig och övernattning på annat håll för Chrille, eftersom jag inte kunde skjutsa honom till jobbet och buss inte funkar dit härifrån och FY vad besvärlig tillvaron är utan bil! Den som fortsätter tjata om att man ska åka kollektivt kan [censur], ok? Bor du i en stad så funkar det säkert men på landsbygden? Nope. DYRT är det också. 24 kr enkel resa 5 km till jobbet, så 48 kr/dag.

Till slut kom i alla fall ett nytt lock och bilen var igång igen. Lättnad och lycka!
Några timmar i alla fall för nästa morgon när jag öppnade dörren ner till källaren…

Där var det som en liten underjordisk sjö. Fast inte av vatten, om man säger så…
Bara att ringa stackars M, min hyresvärd, som mitt i en triljon andra vårbrukssysslor fick ringa slamsugar’n och härja med avloppet. Framåt tidiga kvällen var det äntligen tömt, fixat och städat (och jag behövde inte göra ett endaste dugg, en bra hyresvärd har jag!).

Fredagskvällen blev jättefin. Då var det dags för Chrilles födelsedagspresent till mig: middag på Fratelli i Örebro. Ljummen sommarkväll, finaste sällskapet.  Då mår man bra. 🙂

Vi kom hem glada och nöjda, livet kändes fantastiskt. Gjorde upp planer för helgen.

Vaknade halv 3 med ont i magen. Förfärligt ont i magen. Halv 5 hade jag så ont att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Ringde 1177. De tyckte jag skulle åka till akuten och helst med ambulans. Akuten höll jag med om, men ambulans kändes som överkurs för de finns ju inte i obegränsat antal och det fanns säkert någon som behövde en bättre än jag, så jag tog bilen in. Det ångrade jag när jag klev ur på parkeringen vid USÖ för då kunde jag knappt stå upprätt. Naturligtvis funkade det inte att betala med kort i parkeringsautomaten utan jag blev tvungen att installera en app i telefonen, registrera mig och lägga in min betalningsinfo och klicka igång parkeringen innan jag kunde börja gå bort mot akuten. Vid det laget var jag inte så kaxig om man säger så.

Kom till akutintaget och höll nästan på att svimma. Behövde inte vänta mer än en minut, sen sa det swoosh och jag fick ett rum och en säng och dropp och filt och folk som sprang lite hit och dit och klämde och frågade. Smärtan var vid det laget så förfärlig att jag knappt förstod vad folk sa till mig. Mycket har min kropp varit med om, men den här smärtan slår allt.

Det gjordes ett ultraljud och man konstaterade att jag hade två stora gallstenar samt en väldigt inflammerad gallblåsa som måste bort. Det blev transport några mil norrut, till Lindesbergs lasarett. De är tydligen extra bra på gallor där. 🙂

Lördagskvällen och söndagen tillbringades på rygg med antibiotika i droppet för att få ner infektionen inför operation. På måndag eftermiddag opererades jag.

Lyckan när man sent måndag kväll fick ett glas yoghurt efter att inte ha ätit sedan fredag kväll!

Operationen gick bra men infektionen ville inte ge upp så lätt, så det blev flera dagar till på sjukhuset. Kom hem torsdag eftermiddag. Jag mår bra men är förfärligt trött och alldeles orkeslös. Nu är det vila, vila, vila som gäller. Sjukskriven hela nästa vecka med, sen är det bara två veckors jobb kvar och sen har jag ingen aning om vad som händer. Det ordnar sig.

Nu ska jag ta mig en dusch och sen göra just ingenting.
Jo en sak ska jag göra: önska mig en period utan krångel.
Önska kan man alltid. De är lite lomhörda där uppe men kanske…

Till och med brysselkål

Ok. Nu vet jag vad jag önskar mig hela tiden alltid resten av mina dagar: massaaaage.

Vi har en friskvårdspeng genom jobbet och nu gjorde jag slag i saken och tog ut hela årets peng på en gång (varför gjorde jag inte det förra året??) och köpte ett klippkort på massage här i Fjugesta.

Idag var första tillfället. Det var så ljuvligt så det finns inte ord!!
Jag minns inte när jag senast *inte* hade helt galet ont i nacken t.ex; den känner jag knappt av just nu.
Jag skulle kunna äta brysselkål varje dag om jag fick massage för det. Då förstår i alla fall en del av er hur extremt underbart detta var för jag HATAR verkligen brysselkål djupt och intensivt. 😀