Stopp i ett paradis och dopp i ett annat

Idag har vi varit till gården en sväng med fler flyttlådor. Jag får inte bära och kånka så medan Rickard tog hand om det, gick Qvick och jag en sväng på gården. Tänk, om en månad flyttar vi in!!

I “stora huset” (ovan) ska Rickard och grabbarna bo.

I “sommarstugan” (ovan) ska Qvick, Michelin och jag bo.
Helt perfekt!

Utsikten från min stuga. 🙂

Det blev fika och pratstund med “Tant V” innan vi for också, förstås.

Efter en massa ståhej och grejande i värmen idag, var det himmelskt med ett kvällsdopp i kyligt sjövatten. Ljuvligt!

Döden och Livet

Idag blev det även en promenad på Norra kyrkogården i Nora:

Två fabriksarbetare som dog på samma dag… det var nog en olycka i fabriken? Unga män, den ene gift. Så sorgligt.

Ibland vill jag lägga en blomma på alla gravar som nog aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, får besök.

Efteråt blev det ett dopp i Bälgsjön och åh så ljuvligt det var! Vattnet var ganska kallt och vi badade en lång stund. Före doppet var jag så slut, så slut och det var knappt att jag orkade sitta upp och äta när vi åt på Marias Krog i Nora en stund innan. Efter badet är det som att man fått en injektion med energi och glädje!

Döden och livet. Huller om buller.
Som det ska vara.

Lyckobubbelsprickrisken är på max!

Igår åkte Rickard, Qvick och jag till sjön Grecken här i närheten. Ljuvligt ställe och vädret var fantastiskt!

Såå skönt att simma omkring! Qvick badade han också. Heja Qvick! 🙂


Foto: Rickard.

Jag har skaffat badskor! Nu kan jag kliva i och bada lite varstans, det gör inget om det är stenigt t.ex. Hurraaa!!
149 riksdaler på XXL. Jag är såå nöjd!

Ikväll åkte Marcus, Max och jag bort till Bälgsjön och tog ett dopp på vårt vanliga ställe.

Varmt i vattnet och såå härligt! Jag simmade och simmade. Man vill ju egentligen aldrig gå upp! 🙂

Sen bestämde vi oss för att försöka hitta ett ställe som skulle vara bra att ta med hundar till, som en bekant tipsat om. Vi hittade det och det är så fint!! Doften av solvarm tallskog om sommaren…visst är det ljuvligt?!

Här ska jag testa att bada sen!

Max badade och hämtade pinnar och simmade och var allmänt supderduperlycklig. 🙂

Sommar i Sverige…det är så underbart vackert!
Själen liksom svämmar över av alla känslor!

Vackert så man blir så galet lyckobubblig!!

Glädje och sorg huller om buller

Igår skulle Cilla och jag gå en sväng på Marieberg (köpcentrum utanför Örebro). Hon behövde kläder och jag lovade att följa med som sällskap och hjälp. Vi hann dock inte mer än gå in i första butiken så började det tuta och larma och sen ett meddelande i högtalarna: “brandlarmet har gått, utrym”. Vi bestämde oss för att inte vänta på att de skulle släppa in alla (en sån här gång inser man hur väldigt många människor det är i ett köpcenter samtidigt!) igen, det var underbart fint väder så vi bestämde oss för att åka till Vintrosa och Tant Grön istället. Det är jag glad för, det är oändligt mycket trevligare där! Superfin och mysig miljö, jättegod mat/fika och en fin present- och klädbutik, allt på ett ställe. (Det är alltså där jag köpt klänningen i förra inlägget.)

Jättegod lunch och en massa prata-ifatt; vi har inte setts på ganska länge nu. Det blir så när båda är skruttiga. Fast med såna här vänner gör det inget, man bara fortsätter där man var sist. 🙂 Åh så roligt att ses och ha tid att sitta länge och prata och njuta av solen tillsammans!

En stund efter att jag kommit hem sen, fick jag spontanbesök av rally-A. Han var ute med motorcykeln och var på väg till sin dotter men stannade till en stund hos mig. Så himla roligt!

Människor, ändå. Vad som verkligen räknas. Familj och vänner och småprat och tillsammans.

När Marcus kom hem tog vi en tur till Bälgsjön, jag tänkte mig ett dopp för det var såå varmt. Tyvärr var det jättemycket frömjöl överallt så det blev inget bad. 🙁

Frömjölet flöt i klumpar på ytan och först tänkte jag att om jag kan “ducka” dom så kanske…men det hade även satt sig på växter och stenar under ytan och när Max klev i blev det gult överallt… Det lockade inte riktigt…

En vacker kväll var det i alla fall och så fint ljus kring sjön!

Tog mig en kall flädercider istället och njöt av kvällsljuset och värmen och fågelkvittret. Trött, trött och slut på och ont precis överallt, så himla trött. Ville gå en promenad men det gick bara inte; mina knän är så hemska så ibland kan jag knappt gå. Då är det fint att bo så man trivs med att vara hemma och bara sitta och njuta på plats så att säga.

Varmt som bara den och lite före-åskan-kvavt och i holken var det 35 grader och ingen av oss orkade egentligen laga mat, så vi gjorde gemensam sak på verandan och grillade korv. Lagom med jobb och helt ok middag.

Vi satt ute ganska länge och njöt av den fina kvällen. Lite småprat, några maskor ibland, innan vi sen gick var och en in till sig. Det blev sent i säng för min del, dels hade jag djävulskt ont och dels fick jag ett besked som gjorde mig så ledsen. När människor man älskar mår skit, är det tungt. Man vill fixa! Det går ju inte, men åh vad man vill. Det kommer att ordna sig, men ändå. Man kan bara finnas där och göra det man kan och stötta och lyssna och krama om.

Åskan kom och mullrade rejält och regnet forsade ner, senare. Jag hoppas det fortsätter så här nu. Att vi får regn då och då, alltså. Att det inte blir en snustorr sommar som i fjol.

På sista bilden här kan man förresten se en typisk EDS-grej: ärren. Jag får fula är av precis minsta lilla. De här strecken är rivmärken från Michelin, när jag skulle ge honom äckelmedicin förut. Det var bara ytliga pytterivmärken och jag rörde dem inte överhuvudtaget utan lät dem läka ifred. Ändå blev det så här tydliga ärr. Det är samma för precis minsta lilla myggbett eller rispa eller vad som helst. Tydliga ärr. Jag ser ut som en världskarta snart. 😉 För att inte tala om operationsärren…

Och till sist…vårdens bemötande av kroniskt sjuka, ett par exempel jag fått till mig idag:

Jag fick rådet av företagshälsovården att tänka att jag häller min smärta i en hink och ställer undan den. Funkade inte hur jag än försökte och de jag delat med mig rådet till har inte heller fått det att funka.”

Innan jag fick min diagnos och var under utredning träffade jag en läkare som mainsplainade att bara jag gifte mig och skaffade barn så skulle mina problem försvinna. Jag har alltså ME/CFS.

Detta händer alltså 2019.
Dagligen.

Frustration, mest

Lika soligt idag, inte riktigt lika varmt men nästan. Jag har suttit ute, förstås, och njutit. Värmen gör gott i kroppen. Det behövs, jag kämpar en hel del just nu, ärligt talat. Ibland (ganska ofta) tänker jag att nu, nu kan väl kroppen ändå inte göra mer ont. Svaret är att jodå, det kan den. Just nu är mina knän hemska. Det hugger som knivar i dem varje gång jag sätter mig ner, reser mig upp, går i trappor, tar mig i/ur bilen o.d, det gör så förfärligt ont. Fingerlederna har också börjat spöka ordentligt och det påverkar stickandet och det gör mig frustrerad och ledsen.

Ovanpå det så har min UMS tagit flera kliv bakåt och stressnivån är helt galen för tillfället. (Och nej, det är inte bara att “lugna ner sig”, “tagga ner” osv, som en del tycks tro. UMS är en sjukdom, det är inte att man bara är “lite uppe i varv” liksom. Suck.) Det är otroligt jobbigt. Jag kan inte läsa något med handling (faktaböcker kan gå, i korta korta stunder), jag kan inte lösa korsord alls, jag glömmer namn och koder, jag står ibland och undrar hur man kokar pasta osv osv. Förra våren, när de här sakerna började komma och blev värre och värre, så trodde jag på fullt allvar att jag höll på att bli dement. Nu vet jag att det inte är så och att det förhoppningsvis ska bli bättre, men jobbigt är det. Frustrerande! Det är ju fjantsaker, sånt man verkligen tar för givet, som inte fungerar!
Frustrerande också för att omvärlden inte förstår. Det är inget man fixar lätt som en plätt och så är man som vanligt igen. Och efter snart ett års sjukskrivning är jag oändligt less på kommentarer som t.ex. “det måste vara skönt att gå hemma och göra vad man vill”. Som om man har nån j-a semester…

Idag har jag i alla fall gjort en sak som jag verkligen blir lycklig av: jag har badat! Årets första dopp i Bälgsjön här i Striberg. Kaaallt men sååå underbart!! Känslan efteråt är verkligen obeskrivligt underbar!

Kalla bad funkar dessutom som lite smärtlindring för mig, det är ju en välkommen bonus. Det är som att musklerna lugnar ner sig en aning, kanske av alla endorfiner? Skönt är det i alla fall.  Med EDS får ens muskler jobba flera gånger så mycket som hos en frisk person, hela tiden. Mina muskler jobbar konstant, de vilar aldrig. Baden får musklerna att bli lite mjukare. Inte mycket, men hey, allt räknas och är välkommet! Bäst, och viktigast, är i alla fall lyckoruset. 🙂

Nu hoppas jag att jag i år får chansen att åka till folket i landet Halland igen och att få bada tillsammans med Elisabet. 🙂 Jag hoppas också att det blir lite sommarhäng med fina människan uppe i norr. Människor jag älskar och som är så viktiga för mig, men som jag träffar irl alldeles, alldeles för sällan.

Framåt 5-tiden här idag så blev det lite kyligare vindar och lite för svalt för att sitta ute, men inne i vagnen var det 30 grader… Då är man väldigt glad att man har förtältet! Där var det alldeles lagom, så där hängde vi ett par timmar. Michelin och Qvick sov gott, jag växlade mellan att sticka några maskor och att nicka till. 😉

Usch, stickandet går såå långsamt för tillfället. Dels för att fingrarna gör ont och dels för att hjärnan verkligen, verkligen får kämpa för att hänga med. Sånt jag kunnat göra i sömnen i alla år, suck. Jaja. Jag stickar ju i alla fall, även om det som mest blir 2 varv om dagen. Det är bättre än ingenting!

Det blev inte ett så värst glatt inlägg detta, men så är livet ibland. Även om humöret oftast är finfint, så är jag också så vansinnigt trött och sliten.