Krumelurtur med extra allt, del 4: gravar, gravar och en kyrka

Efter Varnhem och Kata Gård gick turen vidare till Ekornavallen:

“Ekornavallen är en unik miljö med gravar från olika epoker på samma yta. Det skiljer 4 000 år mellan den äldsta och den yngsta graven. På Ekornavallen finns gravar som täcker ett tidsspann från cirka 3300 f. Kr. till vikingatid, cirka 800–1050 e. Kr.

En gång i tiden fanns det betydligt fler gravar på Ekornavallen än idag. Platsen användes som betesmark under 1800-talet och fornlämningarna fick vara ifred. På 1890-talet plöjdes dock området upp vilket förstörde många av gravarna.

Idag kan man på Ekornavallen se flera stensättningar, kvadratiska stenkretsar, domarringar, gånggrifter, en hällkista, flera resta stenar samt ett röse.”
Källa: Länsstyrelsen

“Det första man lägger märke till är förmodligen den stora gånggriften och alla de resta stenarna. Gånggriften, som dateras till ca 3300–3000 f. Kr., var en grav för många personer, förmodligen en hel släkt. Den går i folkmun under namnet Girommen (”jätte-ugnen”). Gravkammaren är tretton meter lång och två meter bred. Den står i en stensättning som är hela 37 meter i diameter. Samtliga stenblock består av sandsten, förutom nyckelstenen. Den utgör tak vid gränsen mellan gången och kammaren som här är i granit.”
Källa: Länsstyrelsen

En vacker plats och alltid otroligt intressant och spännande att besöka gravfält.

Efter det blev det ett stopp vid en gånggrift inne i Falköping. Just denna har min vän arkeologen varit med och grävt ut, så det var förstås extra roligt att besöka den och höra honom berätta hur utgrävningen gick till och vad de hittade. Nu vore det ju roligare att berätta med egna ord och om just det A berättade för mig, men min utmattningshjärna har väldiga problem med att formulera saker i skrift, därav information från andra källor.

“Vid arkeologisk undersökning år 1994 grävdes 2 schakt, ett Ö om gånggriften längs och framför gången och ett V om kammaren. I Ö schaktet, strax framför gångens mynning, framkom en större keramikdeposition, bestående av 157 dekorerade och 217 odekorerade skärvor; 14 brända och 4 obrända flintor, 2 slipade och brända yxfragment av bergart; bergartsyxa; skifferpärla; 2 kvartsavslag samt brända och obrända ben. Gånggriftens mynning var helt blockerat av ett mynningsröse som sträckte sig ca 6 m utanför mynningen. Mynningsröset tolkades som en senare konstruktion, baserat på att trattbägarkeramiken ligger under röset, samt att en bronspincett återfanns i rösets stenpackning.

I V schaktet befanns högen vara uppbyggt av ett tämligen kraftigt och kompakt stenmaterial. I Ö delen av schaktet påträffades 2 secundärgravar som innehöll varsin platt, genomborrad skifferpärla, brända ben från människa och i en av gravarna brända ben av får, vilket indikerar en datering till bronsålder. I V delen av schaktet påträffades en anläggning med obrända ben av får och häst samt ett sågformat bläck av kopparlegering, samt en grav som innehöll resterna av ett spädbarn, men var i övrigt utan fynd (senare C14-daterat till 910±40 BP (okalibrerat ),1030-1220 e.Kr. (kalibrerat 2 sigma)). I samband med undersökning framkom rester av en kallmur mellan två av kammarstenarna.

Vid undersökningen påträffades 3 stenar med skålgropar, vilka låg i högens stenpackning, se Raä nr: Falköping 46.

Tillägg dnr 321-4196-2010: Vid arkeologisk undersökning år 1995 undersöktes N delen av gravens kammare påträffades 25,5 kg ben, återförda till kammaren efter 1868 års grävning, bl.a. höger lården från 7 individer; 11 bitar flinta; 21 bitar keramik, varav 2 med dekor; 17 hela bärnstenspärlor, samt 72 fragment från pärlor; 2 recenta mynt (1800-tal) och fragment av kritpipa.

Tillägg dnr 321-4861-1999: Vid undersökningen av kammaren påträffades 18,5 kg ben, varav majoriteten är människoben. En benartefakt ingår i materialet. Övriga fynd består av keramikskärvor, några ornerade, bärnsten, flintavslag, flintsplitter samt recenta föremål. Vid dokumentationen har en tredimensionell inmätning använts. Tillägg 2011: Undersökningen som utfördes år 1998 var av kammarens S del. Vid undersökningen framkom att gravkammaren varit indelad i nischer av nischhällar. Kallmurning mellan väggstenarna i kammaren påträffades på två ställen. antalet keramikskärvor var 29, varav 6 ornerade, vilka tillsammans med skärvorna från 1995 års undersökning bödömndes härstamma från två olika kärl. Bärnstenen bestod av 12 hela pärlor och 16 fragment. flintföremålen var 6 st. 8 ben från 1995 års grävning C14-daterades: från 4515±90 BP till 4285±60 BP.”
Källa: Riksantikvarieämbetet

Fler gånggrifter! Nu vid Ragnvalds kulle. Här och här i Fornsök.

Då, när de användes för att begrava de döda, var de förstås mycket djupare än det vi ser idag.

Utsikt från inuti en av gånggrifterna. 🙂 En märklig känsla att sitta där inne. Fint. Högtidligt, liksom.
(Nu ska man inte ge sig in i sånt här hur som helst, dels för att det är gaaanska mycket vikt i stenarna och dels för att man ska vara väldigt rädd om fornminnen. Jag hade ju nu en arkeolog med mig som tyckte att jag skulle krypa in och sa att det var i sin ordning, annars hade jag inte gjort det.)

Efter det var det dags för denna krumelurturs sista stopp: Kungslena kyrka. Vilken final; en såå vacker kyrka!

 

Krumelurtur med extra allt, del 3: Varnhem och Kata

Efter en frukost var det dags för mer spännande upplevelser med expertguidning. Vi började med en titt i domkyrkan där A berättade och förklarade massor av intressanta saker.

“Skara domkyrka har anor från 1100-talet men fick sin nuvarande höggotiska prägel på 1300-talet. Den är helgad åt Sankta Maria och är Sveriges äldsta domkyrka. Här finns bland annat en medeltida krypta och en skattkammare med flera unika skatter. Glasfönstren med Bibelns berättelser är gjorda av Bo Beskow.”
Källa: Svenska Kyrkan

Jag tog inte så många bilder eftersom jag ju redan varit in en sväng på fredagen. Vi gick bl.a. ner i den medeltida kryptan.

Färden gick sedan till…

Varnhems klosterkyrka! Äntligen, äntligen har jag varit i Varnhem! Dit har jag velat åka sedan jag var liten. När jag var liten ville jag bli nunna (inte så mycket för Gud, utan för att få leva i någon slags frid, ett lugn och utan en massa prylar omkring mig – jag tyckte ägodelar var betungande redan då) och det var Varnhem jag tänkte på. Att det var munkar som huserade i Varnhems kloster hade jag ju inte koll på då. Jag skulle bli nunna och skrida omkring i min nunnedräkt och njuta av lugnet och vara klok och ibland skulle jag sjunga vackert. Jag längtade efter friden jag föreställde mig rådde där (jag hade ingen uppfattning om allt hårt arbete de faktiskt utförde, förstås).

Klosterruinen utanför. Jag älskar klosterruiner, de är alltid så vackra! Och så känner jag alltid en sådan frid.

Uppe på kullen bakom kyrkan ligger Kata gård.

“Vid utgrävningar på höjden bakom klosterruinen i Varnhem har arkeologerna gjort sensationella fynd som berättar om platsen från tiden innan munkarna kom dit på 1100-talet. Här finns ruinen av en av Sveriges äldsta kyrkor, en privat gårdskyrka från vikingatiden. Kyrkans krypta är kanske Sveriges äldsta bevarade rum! Här finns också en kristen gravplats som började användas redan på 900-talet – sensationellt tidiga dateringar! Runt omkring ligger de äldre gravhögarna från järnåldern som visar att gårdens historia går långt tillbaka i forntiden.

Här öppnades i maj 2017 en helt ny spännande informationsbyggnad där modern arkitektur möter 1000-åriga murar. Platsen kallas Kata Gård efter den kvinna som härskade på storgården under vikingatidens slutskede.”
Källa: Västergötlands Museum

Landskapet är så vackert! Pilgrimsleden här skulle jag vilja gå nån gång.

Kyrkan och klosterruinen sedd uppifrån informationsbyggnaden vid Kata gård. Besöket hos Kata var väldigt fint. Jag såg en dokumentär om när de fann kyrkan och Kata för ett tag sedan, väldigt intressant verkligen, och nu var jag där!

Dokumentären finns på SVT Play flera månader till. Se den! Du hittar den här.

Där ligger hon, Kata. I sin grav, under glasgolvet. Det var väldigt, väldigt fint att stå där hos henne en stund. Tidsperspektivet är svindlande. Verkligen fint!

Kyrkoruinen.

Efter Varnhem blev det gånggrifter för hela slanten och det var nog det mest spännande av allt för mig, men det kommer i ett eget inlägg.