Bergslagen, snigelhus och en känga

Varit ute och farit idag, stickandes på min Riddari nummer två, klädd i Riddari nummer ett. 🙂

Vi har varit norrut idag, i för mig välbekanta trakter. Pershyttan, Nora, Striberg och Hällefors.

Själen min har jublat! Åh, inget är som Bergslagen! Min själs hemma.
Jag blir alldeles, alldeles lyckobubblig när vi far omkring i djupa skogar, förbi sjöar och skogstjärnar och “bergen” och ja men…allt, liksom. Det är verkligen den sortens landskap jag känner mig som allra mest hemma i. Jag älskar det så!

Alldeles tyst. Alldeles lugnt. Inte en krusning på vattnet.
Lycka.
LYCKA.

Det är något djupt inom mig som svarar på detta.
Det är här jag hör hemma.

Och varje gång jag är på en sån här plats vill jag stanna. Bara gå in i skogen och stanna där.

Vi var inte bara ute och for utan mål, vi hade ett par ärenden. Det ena var detta snigelhus. 🙂
Nu börjar det hända saker.

En underbar dag på många vis. Men räkning får jag alltid. Då och då glömmer även jag precis hur jävlig den kan vara.

Tur då att i alla fall armarna är på ok humör och tillåter mig att flytta maskor från vänster till höger, runt runt. Muskelavslappnande, smärtstillande och lite annat i tablettform och på det kvällskaffe, stickning och Time Team, så blir kvällen ståutbar (jag kommer inte på det riktiga ordet, men ni fattar).

Det finns (de verkar aldrig fatta, eller åtminstone lägga av) de som undrar hur jag “kan göra så mycket om jag nu har så ont och om jag verkligen är sjuk i UMS och blogga hinner och orkar jag minsann” unt so weiter.  Ja herregud…kära (nåja) ni… Jag berättar bara om det jag gör och det är i sanning inte så värst mycket även det kanske verkar så eftersom ja just det: jag bara skriver om sånt jag faktisk gör. Resten av tiden, sånt som inte syns här eller annorstädes online, ägnar jag mig huvudsakligen åt att inte göra nånting alls, just. Klura ut hur det nu var man skriver sin adress eller hur man hänger tvätt. Vilar. Sover. Försöker hantera smärtan utan att använda mig av amputation. Djupandas. Koncentrera mig på hur man svarar när telefonen ringer. Vilar.
Ja, lite sånt. Om ni tycker mitt liv verkar så händelserikt så kan vi gärna byta. Varsågod.
(Eller nej. För då måste jag vara ni. Och det, det vill jag inte.)

Häpp!

2 Comments

  1. Ulrika
    October 25, 2018

    Så skönt när man verkligen känner sig hemma där man bor! Jag som är född i Skåne älskar de öppna fälten, att blicken kan sträcka sig långt bort, havet, bondgårdarna, att storstad och landsbygd är så nära inpå varandra, de korta avstånden. Det är vackert i alla delar av Sverige, men jag har svårt för de stora skogarna och att inte veta vad som finns “på andra sidan”. Så präglade vi är av vår hembygd!

    Reply
  2. Annannan
    October 25, 2018

    Bloggande Ulrika, det var ju en viktig känga att ge, men jag måste erkänna att lite besviken blev jag på att det inte var en mystisk gammal känga du hittat djupt inne i Bergslagen. En som kunnat leda tankarna till luffare och kolmilor och vad vet jag!

    Kommenterande Ulrika, ja precis just så! Att storstad och landsbygd är så nära inpå varandra är något jag inte satt ord på själv, men så är det ju, och det är en viktig del av vad att bo i Skåne är. Eller, nu när jag inte bor där, är det vad jag saknar, att om jag bodde där kunde jag jobba i Köpenhamn och ändå bo i allt annat än stadsmiljö!

    Reply

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *