Semester i alpackahagen

This content has been archived. It may no longer be relevant

Träffar: 339

“Näe, fy vad hett det är! Och fy vad folk det är på minsta lilla badställe!”
“Ja!”
“Ska i dra nån annanstans?”
“Ja, det gör vi!”

Så det gjorde vi. Till Selaön närmare bestämt.
Vi hyrde en stuga i en alpackahage för det lät himla trevligt, och det var det också!

Ena halvan av värdparet, Ulla-Lena, var den första att hälsa oss välkomna. Den här snyggingen var den andra. Redan här anar man ju att detta kommer att bli en finfin helg. 🙂

Här bodde vi. Såå mysigt! Och lugnt! Och tyst!

Utsikten från stugan, ner mot Mälaren (vattnet skymtar lite där bortom vassen).

Utsikten från utedasset. 🙂

Tillgång till brygga med stege så man kunde bada när man ville, så ofta man ville. Och inga andra där än vi och värdparet. Underbart!

Båthusdekorationer… 🙂

Det var så hemskt hett i fredags, det första doppet var HIMMELSKT!

(Det här kommer för övrigt att bli ett av mina längsta inlägg någonsin, misstänker jag – jag har inte visat alla badlyckobilder och då har vi inte ens kommit in på ämnet alpackor än heller… om du ämnar läsa hela så är det nog bäst du plockar fram lite fika nu…)

Vi hade inga aktiviteter planerade förutom vila, bada, njuta. Det var alldeles för varmt för något annat. Och det var så himla skönt att verkligen bara koppla av och njuta. När vi inte låg i vattnet satt vi i skuggan.

Å’ när vi inte satt i skuggan låg vi i vattnet. 🙂

En koftstickning var alldeles för varmt att ha i knät, så jag började på ett par raggsockor.

Det blev morgon den andra dagen och rätt som det var, när vi satt och åt frukost ute, upptäckte vi att vi fått sällskap. 🙂

Ture var modigast den gången. Kikade på oss en lång stund innan han återgick till mumsandet.

Morgondopp? Självklart!

Ljuvligheten! LYCKAN!

Mer stickning i skuggan. Puh.

Lilla stugan. 🙂

Vi behövde åka in till byn och proviantera lite. Det innebär att ta sig ut ur hagen med bilen, genom grinden. Utan att släppa ut sju alpackor. Sju väldigt nyfikna alpackor. 🙂 Det gick bra dock; man går sakta och försiktigt mot dem, med armarna utsträckta, så flyttar de på sig, om än inte i någon superfart precis. Gullingar!

På eftermiddagen fick vi sällskap igen.

Den här gången var dom modigare och kom ända in till oss. Alpackor är så otroligt söta! Och så himla trevliga djur. Tysta, lugna med stor integritet och värdighet. Man blir alldeles lycklig av att vara nära. 🙂

Det var helt underbart att sitta där omgiven av alpackor. 🙂

Ja där satt vi ett bra tag och läste och stickade, omgivna av alpackor. Paradiset!

Lycka är att hitta en sandgrop som inte polarna upptäckt, så man får ha den ifred.

Det var kö till den största sandgropen.

“Say cheese!”

När de traskade iväg igen, gick jag in och sov middag. Herregud så skönt! Jag är så förfärligt trött hela tiden, somnar nästan ståendes ibland, men hur jag än vilar och sover blir jag inte pigg. Men skönt är det att sova, i alla fall.

Sen blev det mer bad. Förstås.

Och mer stickning.

Ja, sen blev det bad igen. Förstås. Hur skulle man kunna avstå när man har tillgång till detta?

Underbar, underbar kväll! Det var svårt att slita sig från bryggan och magin, men till slut fick vi ge upp för myggen hade storkalas.

Nå, det dröjde inte så länge innan vi var tillbaka… 🙂 Halv åtta i morse tog vi ett morgondopp.

Sen blev det frukost ute. Mmm, kaffe utomhus!

Lite stickning också, förstås.

Fint sällskap fick vi också. 🙂

Ulla-Lena frågade igår om vi ville vara med och mata alpackorna på förmiddagen idag och få lära oss mer dem, och det ville vi förstås. Vi fick veta en massa om avel och foder och ullberedning och allt möjligt. Så himla snällt av Ulla-Lena och så intressant! Vi blev ju så kära i alpackor direkt när vi träffade den första, så nu funderar vi på allvar på om det inte skulle vara himlans trevligt med några på våran gård sen. 🙂

Efteråt när vi skulle gå tillbaka till stugan följde hela gänget med.
Har ni gått promenad tillsammans med alpackor? Det är alldeles underbart trevligt kan jag tala om. 🙂

Alpackor kallas “ängens delfiner” och när man hört dem prata förstår man varför.
Så så underbara varelser, dessa raringar.

Den mörka fläcken till höger om alpackan längst till vänster, är en alpackatoalett. De gör alltså inte som andra djur och kissar/bajsar där de råkar stå för tillfället, de har speciella ställen dit de går.

Vi packade ihop det sista och sen var vi uppbjudna till Ulla-Lena och Pieter på en fika innan vi skulle åka. De är så himla trevliga och det blev prat om bilar och stickning och djur i allmänhet men alpackor i synnerhet och allt möjligt annat. Samtalet hade kunnat pågå hela dagen, men till slut måste man ju åka hem. Det var verkligen en underbart fin helg!

Här är deras hemsida och här är deras sida på Airbnb.

Lite mer stickning i bilen. Hälen klar.

Väl hemma i Striberg dröjde det inte länge förrän vi var i vatten igen, nu i Grecken. Underbart!

31 grader i skuggan; då tycker även Qvick att det är skönt att bada.

Vi satt ute länge ikväll, tack och lov fläktade det lite så inga mygg och knott kom och störde. Jag stickade lite till på sockan, imorgon ska jag börja minska för tån.

Dessa däremot är helt färdiga:

De ska imorgon påbörja sin resa till min vän i Australien.
Vi har tokvarm sommar, han har kyligare än vanligt-vinter.