Lilla hjärtat!

Jag fick en ny kompis när jag var i Stockholm, hos kaptenen.
Överallt följde hon mig. Nära, nära.
Jag som inte är så där himla förtjust i små hundar, föll totalt. Hon är ett sånt charmtroll, helt underbar!

Jag försökte sno med henne hem, men dom tre hussarna hade för bra koll. Attans! 🙂

Sailing, I am sailing

Och ja, det är ju så knasigt och osannolikt så det är inte klokt. Men jag älskar det!

Ut på lite mer öppet vatten denna gång och ibland gungade det rejält och det var bara hääärligt!

Vi ankrade för natten i en vik och satt ute länge och njöt av solnedgången och av blodmånen.

Jag lyckades, för första gången i mitt liv, göra flätor. Det är ju synd jag inte har tjockare hår bara. 🙂 Men spinkigt till trots är detta numer standardfrisyren, för det håller håret borta från ansiktet bättre än hästsvans, och jag avskyr hår i ansiktet.

En såååå mysig kväll!!

Nästa dag seglade vi tillbaka mot Dalarö igen och njöt av solen och värmen och fläktande vindar.

På natten kom vi fram till samma fina vik som vi var i sist vi var ute, ankrade där och sov gott till 6 på morgonen då vi väcktes av ösregn och hejdundrande åska rakt ovanför oss. När det dragit vidare var viken alldeles lugn och spegelblank och det blev ett ljuuuuvligt morgondopp!

 

Här kan man vara!

Specialfrukost med fantastisk utsikt. 🙂

Vilken helg! Vilket väder! Vilken glädje!

Det tog två dagar innan världen slutade gunga, så knäppt!
Och jag längtar redan ut på havet igen. HUR knasigt är inte det??

Till havs!

Ja nu blev det ett långt uppehåll. Det var inte riktigt meningen, men jag har varit så oerhört trött och sliten. Så mycket att jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom. :-/ Hjärnan är stekt. Eller kokt. Bränd till aska. Typ.

När man sitter i bilen en morgon och inte minns hur man ska köra för att komma hem efter att ha lämnat Chrille på jobbet, en väg man åkt 10 gånger i veckan i ett halvår…eller inte minns hur man kokar ägg utan att kolla i kokboken…såna grejer. Då är det inte riktigt som det ska.

Det är fullt bestyr att ta sig genom vardagen, så bloggen fick vara ett tag.
Kommer det sen människor som denna Ulla, och lägger såna skitkommentarer, då lackar man ur lite. Men, såna kan man porta och så glömmer man dom. Det finns människor och så finns det människor som är värda ens uppmärksamhet.  Men det ska du veta, Ulla, om du fortfarande läser, och andra som du, att dom flesta fattar att allt i ens liv inte finns med i en blogg och nej, jag har ingen som helst skyldighet att berätta allt om mitt liv. Inte för dig och inte för någon annan. Stör man sig på mig, mitt liv och det jag skriver så är det ju bara att inte läsa. Någon rättighet att ta del av mitt liv bara för att jag har en blogg, det har du inte.
Min blogg, mitt liv, mina regler.
Så, nog om surtrutar nu.

Det är tungt att vara utbränd, att ha utmattningssyndrom som det heter med ett finare ord, och EDS’en har blivit mycket sämre de senaste månaderna, så det är besvärligt, det är det. Men ledsen och deppig är jag inte och jag njuter av livet så mycket jag bara kan. Motgångar är inte hela bilden, det finns såååå mycket bra också!

I lördags t.ex, då for jag ut på havet! I en segelbåt!! Vem hade trott det för ett år sen? 🙂

Elisabet och Pv minns hur jag tyckte det var att kliva på och av Pv:s båt vid kajen på Ven för några år sen.., nu skuttade jag ombord som ingenting och inte det minsta orolig eller rädd var jag.

Foto: Rickard.

Heeeelt underbart var det!!

Vi åkte en liten tur, sen ankrade vi i en liten vik och där stannade vi tills det var dags att åka hem på söndag eftermiddag. Heeelt fantastiskt härligt!!

Foto: Rickard.

För drygt 1 år sen hade jag grinat av skräck om jag befunnit mig ombord på en segelbåt på havet och i själva havet med för den delen. Nu? Nu gör det mig BARA lycklig! Och jag har skuttat omkring på båten utan minsta lilla obehag ens. Badat i havet på djupt vatten, från båten. Guppat omkring i svallvågor och skrattat högt av känslan.
Då: fullständigt otänkbart.
Nu: lyckaaaaaaaaaa!!! 😍😍

Jag tror jag badade 8 gånger det dygnet. 20 grader i vattnet och så alldeles ljuvligt!

“Kaptenens” kommentar om min badlycka, haha. 🙂

Foto: Rickard.

Det här vaknade vi till på söndagsmorgonen:

Det blev morgondopp vid 6-tiden och det var nog det bästa. Så lugnt och fridfullt och man kände sig så nära naturen och Livet.

Stickning hände förstås också. 🙂

Det går inte riktigt att beskriva hur underbart det dygnet var.

Magiskt!

Hinderbana

Ja ibland undrar jag om det sitter nån högt där uppe och gnuggar sina händer och liksom lägger ut hinder på den väg man vandrar på, på ren och skär jävelskap?

Tre veckor sedan jag skrev något här sist, det känns som tre år med tanke på hur mycket som hunnit hända under den tiden. Jag är väldigt, väldigt bra på att leva i nuet och på att uppskatta alla små saker som är bra och fina och alldeles underbara och det gör att jag tar mig igenom hinderbanan: jag hoppar och skuttar och klättrar och duckar och fortsätter uppåt, över, runt, framåt. Men det är inte utan att jag önskar att sträckorna utan hinder vore liiiite fler och liiite längre. Puh.

Det har förstås hänt en massa bra och fina saker också. Tack och lov.
Jag har badat, bl.a. i en för mig ny sjö alldeles här i närheten. Det var inte dumt alls. Väldigt fin badplats också, men en som är knökafull vid fint väder så den lär inte bli ett stammisställe. Jag tycker om lugn och ro och naturupplevelsen är en stor del av badandet. Då vill jag inte trängas med triljoner andra.  Till hösten kanske, när andra slutat bada.

Jag är så oändligt glad att jag bestämde mig för att arbeta bort min vattenskräck! Att bada är numera så lustfyllt och gör mig så glad!

En rallydag har jag också hunnit med, i skogarna utanför Karlstad. Fantastiskt roligt! Såklart.

Ja sen började helvetesveckan… först gick bilen sönder. Eller rättare sagt, påfyllningslocket till kylaren gick sönder. Vatten sprutade åt alla håll och tog slut, förstås. Och där stod jag och bilen. Stilla. Det blev 5 dagars krånglande med bussåkande till/från jobbet för mig och övernattning på annat håll för Chrille, eftersom jag inte kunde skjutsa honom till jobbet och buss inte funkar dit härifrån och FY vad besvärlig tillvaron är utan bil! Den som fortsätter tjata om att man ska åka kollektivt kan [censur], ok? Bor du i en stad så funkar det säkert men på landsbygden? Nope. DYRT är det också. 24 kr enkel resa 5 km till jobbet, så 48 kr/dag.

Till slut kom i alla fall ett nytt lock och bilen var igång igen. Lättnad och lycka!
Några timmar i alla fall för nästa morgon när jag öppnade dörren ner till källaren…

Där var det som en liten underjordisk sjö. Fast inte av vatten, om man säger så…
Bara att ringa stackars M, min hyresvärd, som mitt i en triljon andra vårbrukssysslor fick ringa slamsugar’n och härja med avloppet. Framåt tidiga kvällen var det äntligen tömt, fixat och städat (och jag behövde inte göra ett endaste dugg, en bra hyresvärd har jag!).

Fredagskvällen blev jättefin. Då var det dags för Chrilles födelsedagspresent till mig: middag på Fratelli i Örebro. Ljummen sommarkväll, finaste sällskapet.  Då mår man bra. 🙂

Vi kom hem glada och nöjda, livet kändes fantastiskt. Gjorde upp planer för helgen.

Vaknade halv 3 med ont i magen. Förfärligt ont i magen. Halv 5 hade jag så ont att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Ringde 1177. De tyckte jag skulle åka till akuten och helst med ambulans. Akuten höll jag med om, men ambulans kändes som överkurs för de finns ju inte i obegränsat antal och det fanns säkert någon som behövde en bättre än jag, så jag tog bilen in. Det ångrade jag när jag klev ur på parkeringen vid USÖ för då kunde jag knappt stå upprätt. Naturligtvis funkade det inte att betala med kort i parkeringsautomaten utan jag blev tvungen att installera en app i telefonen, registrera mig och lägga in min betalningsinfo och klicka igång parkeringen innan jag kunde börja gå bort mot akuten. Vid det laget var jag inte så kaxig om man säger så.

Kom till akutintaget och höll nästan på att svimma. Behövde inte vänta mer än en minut, sen sa det swoosh och jag fick ett rum och en säng och dropp och filt och folk som sprang lite hit och dit och klämde och frågade. Smärtan var vid det laget så förfärlig att jag knappt förstod vad folk sa till mig. Mycket har min kropp varit med om, men den här smärtan slår allt.

Det gjordes ett ultraljud och man konstaterade att jag hade två stora gallstenar samt en väldigt inflammerad gallblåsa som måste bort. Det blev transport några mil norrut, till Lindesbergs lasarett. De är tydligen extra bra på gallor där. 🙂

Lördagskvällen och söndagen tillbringades på rygg med antibiotika i droppet för att få ner infektionen inför operation. På måndag eftermiddag opererades jag.

Lyckan när man sent måndag kväll fick ett glas yoghurt efter att inte ha ätit sedan fredag kväll!

Operationen gick bra men infektionen ville inte ge upp så lätt, så det blev flera dagar till på sjukhuset. Kom hem torsdag eftermiddag. Jag mår bra men är förfärligt trött och alldeles orkeslös. Nu är det vila, vila, vila som gäller. Sjukskriven hela nästa vecka med, sen är det bara två veckors jobb kvar och sen har jag ingen aning om vad som händer. Det ordnar sig.

Nu ska jag ta mig en dusch och sen göra just ingenting.
Jo en sak ska jag göra: önska mig en period utan krångel.
Önska kan man alltid. De är lite lomhörda där uppe men kanske…

Födelsedag x 3

Chrille fyllde 21 den 29 april, Andreas fyller 25 på söndag och jag fyller 47 imorgon, så igår träffades vi (Andreas sambo Nathalie var också med) och grillade och firade tillsammans. En fin dag med soligt och varmt väder, god mat och allra, allra bästa människorna i världen. Underbart!

Efteråt satt jag ute länge och njöt av den ljumma kvällen. Qvick var med förstås, som alltid.
Sen avslutade Chrille och jag kvällen med den andra semifinalen i ESC. Tradition! 🙂

Årets andra bad!

Först ett snabbt dopp bara men det var så LJUVLIGT så jag hoppade i en gång till och simmade en liten runda. Kroppen mår eoner bättre och själen, den studsar omkring i glädjerus!

Det är något magiskt med bad – speciellt de kalla faktiskt. Det är som att när man kliver upp igen så lämnar man allt ledsamt och tungt i vattnet; lättare till både kropp och själ. Som en tung, dammig hinna som dras av en när man vadar upp på land.

Jag var lite rädd att det skulle kännas otäckt igen, att ge sig ut och simma där jag inte bottnar. Ett steg bakåt efter långa vintern. Men…icke! Rätt ut bara!

En majtisdag i bilder

Idag är det EFIT (Ett Foto I Timmen). Fler som är med just idag hittar du här.


04:20
Michelin och jag kollar läget. Utsikten är lika vacker som alltid och fåglarna sjunger som galna. Doftar gott kan man däremot inte säga att det gör just nu, när bonden håller på och gödslar där ute. Grisbonden. 😉

Jag är trött efter en natt med kanske en timmes sömn, ilsken på en krånglande nacke. Men, c’est la vie. Man sätter ena foten framför den andra och knatar på.


05:00
Frukost.


06:00
Då skjutsar jag son till jobb.


07:00
Då är Qvick och jag ute och njuter av en helt fantastiskt vacker majmorgon. Att välja bara en bild går inte, det får bli ett helt gäng till:




Underbar morgon!!


08:00
Second breakfast.


09:00
Skriver, skriver, skriver.


10:00
Andas en stund. Ljuvligt ljummen luft.
Och nyser. Luft full med pollen.

…och nu har jag bestämt att resten av dagen ska jag göra så lite (ännu mindre) än möjligt, och då blir det rätt enahanda här så tack å hej leverpastej för den här gången. 😉

Premiärdopp och bilkrångel

Qvick och jag bestämde oss för att hälsa på i Striberg idag. På vägen dit stannade vi till vid Ramsjön för det var så fint väder och skogen lockade. Det gjorde sjön också, så idag blev det badpremiär! Kaa-haaaallt som bara den, men SÅ härligt och efteråt en endorfinkick som nästan är utomjordlig. Lyckobubblor i hela kroppen!

Ja, sen blev det fika i Striberg med Max och Marcus och vi satt på nybyggda altanen och njöt av solvärmen. Underbart!

Det blev dags att fara hemåt och jag kom till Örebro. Där stannade jag vid ett rödljus och när jag sen gasade iväg igen vid grönt, ja då lät bilen plötsligt väldans mycket. Väldigt, väldigt mycket. Ungefär som rallybilen.
Hål på avgasröret tänkte jag, och puttrade (nej mer vrålade…) vidare hemåt. Stannade till i Lanna sen ändå (då är jag nästan alldeles hemma) och ringde Marcus. Kravlade och kikade under bilen men inget hängde ner eller så i alla fall. Vi bestämde att jag lika gärna kunde fara tillbaka till Striberg så han fick kika på det direkt, eventuellt svetsa ihop hålet och se om jag skulle behöva köpa nån avgasrördel imorgon kanske. Så, ungefär 3 minuter hemifrån vände jag och for tillbaka norrut. Hann dock inte längre än till Tysslingen, så började oljelampan lysa. Då var det ju bara att stanna bums. Ringde Marcus igen, som sa jag tar släpet och kommer och hämtar.

Det skulle ju ta en stund så medan vi väntade gick Qvick och jag en sväng – och sämre ställen finns ju att vänta på… Det är så otroligt vackert där vid Tysslingen!

Allt vatten gjorde mig sugen på ett andra dopp men fåglarna ska få ha sin sjö ifred.

Varmt och skönt var det, vi satt i solskenet och verkligen njöt.
Full fart på fågellivet var det, men sånt bryr sig inte Qvick om, det är skönt.

När Marcus kom undersöktes gamla Toyotan och det visade sig att en lambdagrunkeligrej hade lossnat ur avgasrörsänden och hängde i luften – därav det förskräckliga oväsendet. Marcus hittade passande muttrar i bussen som han skruvade dit och allt var sen frid och fröjd. Inget mer oväsen, ingen lysande oljelampa. Hemresan gick finfint.

oändligt tacksam är jag! Jag har nog universums allra, allra snällaste ex!!

När jag kom hem hade Chrille just grillat sig lite middag så jag improviserade ihop nåt till mig med.

Och nu, nu känns sängen alldeles oerhört lockande.
Godnatt!