Klär du dig åldersadekvat lilla vän?

Jag har begärt ut min journal för att gå igenom den inför en anmälan. Bemötandet på vårdcentralen har varit…ja, vilket ord ska jag använda? Uselt räcker liksom inte till. När jag berättar tror folk knappt det är sant. Och det låter helt sjukt, jag vet. Vissa gånger har jag blivit så paff, överrumplad, chockad att reaktionen kommit först efteråt, “men vad SA människan egentligen?!”.

Man får verkligen läsa små bitar i taget för annars är det fara för blodtrycket.
“Åldersadekvat klädsel”. Vad i hela helvete har min klädsel med något att göra?! Vad hade hänt om jag inte haft “åldersadekvat klädsel”? Hade jag blivit ännu sämre bemött då, p.g.a. “fel” klädsel?

“Patient som har lite svårt att känna ångest och nedstämdhet.” Alltså…är man onormal om man inte känner ångest och nedstämdhet? Om man är skitglad för det mesta och trivs med livet, ÄLSKAR livet? Fy mig…

Detta att de ständigt ska ha det till att det sitter i huvudet, det gör mig förbannad. Förutom att det är förminskande och i mitt fall helt felaktigt (både psykolog och kurator jag träffat för min utmattning är eniga, ändå tjatar läkare om detta) gör det att jag inte får behandling och hjälpmedel jag behöver. Detta är något jag delar med tusentals EDS-patienter över hela världen. Om vi bara tänkte annorlunda, om vi inte kände efter så mycket, om vi bara tänkte positivt…

Som om man VILL ha det som vi har det?!
Och säger en enda människa till att jag “nog bara är deprimerad” är det risk för en käftsmäll.

Journalen är verkligen ingen rolig läsning. Jag undrar mest om det verkligen är mig dom skriver om? Hur har de egentligen lyssnat? Har de lyssnat överhuvudtaget? Det står rena sakfel, och tvärtemot vad jag sagt och det står saker de anser men inte sagt till mig och det står en diagnos som är helt felaktig (depression) och läkaren som skrivit depression i journalen har senare sagt till mig att “det är ingen här som kallar dig deprimerad” (mhm?) och ja, det är så mycket galet så jag vet inte var jag ska börja. Och ångest känner jag inte, men jo det gör jag enligt dem, jag vet bara inte om det och egentligen är jag nog inte så glad som jag påstår att jag är. Och biter jag ihop så är jag “opåverkad” och fejkar/överdriver alltså, och är jag ledsen eller arg för att de inte lyssnar, så är jag “gråtmild”. Journalen är som att kliva in i en surrealistisk värld i en annan galax.

Så ja, en anmälan är på gång.
Och en ny vårdcentral.
I Skåne.
Nästgårds…men vad gör man inte för en liten strimma hopp.
Kanske, kanske att det vänder nu? Efter 48 år känns det som att det kunde vara dags.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *