Hinderbana

Ja ibland undrar jag om det sitter nån högt där uppe och gnuggar sina händer och liksom lägger ut hinder på den väg man vandrar på, på ren och skär jävelskap?

Tre veckor sedan jag skrev något här sist, det känns som tre år med tanke på hur mycket som hunnit hända under den tiden. Jag är väldigt, väldigt bra på att leva i nuet och på att uppskatta alla små saker som är bra och fina och alldeles underbara och det gör att jag tar mig igenom hinderbanan: jag hoppar och skuttar och klättrar och duckar och fortsätter uppåt, över, runt, framåt. Men det är inte utan att jag önskar att sträckorna utan hinder vore liiiite fler och liiite längre. Puh.

Det har förstås hänt en massa bra och fina saker också. Tack och lov.
Jag har badat, bl.a. i en för mig ny sjö alldeles här i närheten. Det var inte dumt alls. Väldigt fin badplats också, men en som är knökafull vid fint väder så den lär inte bli ett stammisställe. Jag tycker om lugn och ro och naturupplevelsen är en stor del av badandet. Då vill jag inte trängas med triljoner andra.  Till hösten kanske, när andra slutat bada.

Jag är så oändligt glad att jag bestämde mig för att arbeta bort min vattenskräck! Att bada är numera så lustfyllt och gör mig så glad!

En rallydag har jag också hunnit med, i skogarna utanför Karlstad. Fantastiskt roligt! Såklart.

Ja sen började helvetesveckan… först gick bilen sönder. Eller rättare sagt, påfyllningslocket till kylaren gick sönder. Vatten sprutade åt alla håll och tog slut, förstås. Och där stod jag och bilen. Stilla. Det blev 5 dagars krånglande med bussåkande till/från jobbet för mig och övernattning på annat håll för Chrille, eftersom jag inte kunde skjutsa honom till jobbet och buss inte funkar dit härifrån och FY vad besvärlig tillvaron är utan bil! Den som fortsätter tjata om att man ska åka kollektivt kan [censur], ok? Bor du i en stad så funkar det säkert men på landsbygden? Nope. DYRT är det också. 24 kr enkel resa 5 km till jobbet, så 48 kr/dag.

Till slut kom i alla fall ett nytt lock och bilen var igång igen. Lättnad och lycka!
Några timmar i alla fall för nästa morgon när jag öppnade dörren ner till källaren…

Där var det som en liten underjordisk sjö. Fast inte av vatten, om man säger så…
Bara att ringa stackars M, min hyresvärd, som mitt i en triljon andra vårbrukssysslor fick ringa slamsugar’n och härja med avloppet. Framåt tidiga kvällen var det äntligen tömt, fixat och städat (och jag behövde inte göra ett endaste dugg, en bra hyresvärd har jag!).

Fredagskvällen blev jättefin. Då var det dags för Chrilles födelsedagspresent till mig: middag på Fratelli i Örebro. Ljummen sommarkväll, finaste sällskapet.  Då mår man bra. 🙂

Vi kom hem glada och nöjda, livet kändes fantastiskt. Gjorde upp planer för helgen.

Vaknade halv 3 med ont i magen. Förfärligt ont i magen. Halv 5 hade jag så ont att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Ringde 1177. De tyckte jag skulle åka till akuten och helst med ambulans. Akuten höll jag med om, men ambulans kändes som överkurs för de finns ju inte i obegränsat antal och det fanns säkert någon som behövde en bättre än jag, så jag tog bilen in. Det ångrade jag när jag klev ur på parkeringen vid USÖ för då kunde jag knappt stå upprätt. Naturligtvis funkade det inte att betala med kort i parkeringsautomaten utan jag blev tvungen att installera en app i telefonen, registrera mig och lägga in min betalningsinfo och klicka igång parkeringen innan jag kunde börja gå bort mot akuten. Vid det laget var jag inte så kaxig om man säger så.

Kom till akutintaget och höll nästan på att svimma. Behövde inte vänta mer än en minut, sen sa det swoosh och jag fick ett rum och en säng och dropp och filt och folk som sprang lite hit och dit och klämde och frågade. Smärtan var vid det laget så förfärlig att jag knappt förstod vad folk sa till mig. Mycket har min kropp varit med om, men den här smärtan slår allt.

Det gjordes ett ultraljud och man konstaterade att jag hade två stora gallstenar samt en väldigt inflammerad gallblåsa som måste bort. Det blev transport några mil norrut, till Lindesbergs lasarett. De är tydligen extra bra på gallor där. 🙂

Lördagskvällen och söndagen tillbringades på rygg med antibiotika i droppet för att få ner infektionen inför operation. På måndag eftermiddag opererades jag.

Lyckan när man sent måndag kväll fick ett glas yoghurt efter att inte ha ätit sedan fredag kväll!

Operationen gick bra men infektionen ville inte ge upp så lätt, så det blev flera dagar till på sjukhuset. Kom hem torsdag eftermiddag. Jag mår bra men är förfärligt trött och alldeles orkeslös. Nu är det vila, vila, vila som gäller. Sjukskriven hela nästa vecka med, sen är det bara två veckors jobb kvar och sen har jag ingen aning om vad som händer. Det ordnar sig.

Nu ska jag ta mig en dusch och sen göra just ingenting.
Jo en sak ska jag göra: önska mig en period utan krångel.
Önska kan man alltid. De är lite lomhörda där uppe men kanske…

14 thoughts on “Hinderbana

  1. Ja, det var verkligen en bergochdalbanetur!
    Skönt ändå att det var något som kunde åtgärdas såpass fort. Jag hade faktiskt ingen aning om att man kan leva utan gallblåsa…
    Hoppas nu att du återhämtar dig snabbt!

  2. Krya på dig – jag har följt dig på instagram och det är så skönt att läsa där att du kom hem igen efter ditt äventyr på lasarettet.
    Jag som också bor på landet förstår precis hur illa det kan vara utan bil. Om vi missar bussen kl 7.26 (jo, det är den ‘sena’ morgonbussen, den tidiga går 6.50) så får vi vänta till nästa dag för att komma till stan. På helgerna går det naturligtvis inga bussar, inte på skolloven heller. Hem går sista bussen vid halv fem men vem klara av de tiderna om en jobbar. Jag hade också gärna åkt kollektivt – men då måste bussarna gå liite oftare så att det går att jobba typ 11 – 19.
    Nu håller jag tummarna för att det ordnar sig med jobb för dig också! Ta det lugnt och bli frisk först 😉

  3. Pv funderade ett tag på att köpa en sommarstuga utanför Malå. Dit skulle vi åka tåg, tänkte han. Så praktiskt. Jag gapskrattade! Tåg!! Tåg till Umeå möjligen, men sen väntar ytterligare 22 mil med buss och hur skulle vi ta oss ut till sommarstugan, i Malå finns ingen lokaltrafik!
    Då märktes det tydligt att vi har helt olika erfarenheter av detta med hur man till sig till och från nånting.
    Hoppas att du kryar på dig ordentligt nu, Ulrika och att det ljusnar framåt vägkröken! Kram härifrån.

  4. Hej Ulrica. Nu får du krya på dig. Här ett för mig bra tänkezätt kanzke för dig okzå. Om man prezzat de bäzta manhar för mycket, zå zläcker den zakta ner allt zom göratt man orkar… Om man inte tar hand om den bit zom finnz kvar, zå tynar den kapacitetenockzå bort. Zorgligt, ja oerhört. Ulrica det måzte bli din tid nu . Pozitiva energier till dig i mazzor önzkar jag dig. Ulla. Urzäkta mig med alla z . Datorn är trazig

  5. Hej Kan du förklara vad det är s,om gör dig sönderstressad? Några timmars jobb, promenader med din hund.Vuxna
    ungdomar som sköter sig
    själva förhoppningsvis. Vardagsstruligheter med bilar och annat har vi alla och kan ju åtgärdas.

    1. Ulla, först skriver du en ganska snäll kommentar och direkt efteråt vänder du totalt och blir otrevlig.
      Hur ska du ha det?

      Nej, jag tänker inte förklara något alls för dig. Vad som står i en blogg är inte allt som är, man kan inte döma efter en liten liten del en människa man inte känner väljer att visa/berätta. Det finns saker du inte har en aning om, och så kommer det att förbli.

      Det här var inte första gången du lämnat otrevliga kommentarer, det är slut med det nu.

      Jag tror inte du mår så bra inuti, jag önskar dig frid och god bättring och insikt om hur man beter sig mot sina medmänniskor.

      Här är det slutkommenterat för din del.

  6. Hej Ulrika!
    Jag har följt dig så länge……..(tänkte kolla vad du gör, för det känns som en otrolig badsommar)…och så får jag se en så idiotisk kommentar, så man blir alldeles energidränerad, fast den är till någon annan.
    Sånt otroligt trist, tråkigt och värdelöst liv man måste ha när man är så ond mot andra, kommentaren säger mest om den som skrivit den.
    Hoppas du har en fin sommar.
    “Stå på dig, annars gör någon annan det”
    Stor kram Annelie

    1. Ja det säger mer om den som skriver, helt rätt.
      Nu är hon borta härifrån i alla fall. Hon får sprida sin illvilja någon annanstans.

      Kraaam på dig!

  7. Så trist med såna kommentarer! Det är så lätt att gömma sig bakom ett alias, man behöver inte uppge hemsideadress och eposten kan vara påhittad.
    Saknar dina inlägg och dina vackra bilder!
    Hoppas du badar mkt! 😀
    // Många kramar

    1. Ja och jag förstår inte varför man öht skriver sånt.Gillar man inte det man ser/läser är det ju bara att gå vidare.

      Tack snälla!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *