En sån där natt

Gett upp. För ont för att kunna sova. Och jag undrar hur känslig man kan vara för vissa mediciner; jag har redan en del av de biverkningar jag fick sist jag provade Saroten, trots så mkt lägre dos nu. Dom är inte trevliga.  Ursäkta gnället men fy fan vad jag hatar EDS. Nu kommer det en lång rant om det och vården och dylikt, så det går bra att sluta läsa nu om du är less på sånt.

Lyrica har föreslagits. Jag har vägrat p.g.a. biverkningarna. Vägrar Gabapentin (en epilepsimedicin som också används mot smärta) av samma skäl. Provar som sagt Saroten nu men börjar känna av biverkningar nu redan vid låg dos. Jag hatar det. Jag reagerar väldigt kraftigt mot dom flesta mediciner som används mot t.ex. depression och som ofta provas även vid smärta. Hittills har alla mediciner jag provat gett mig hemska biverkningar men haft noll effekt mot smärtan. Allt utom opioider, som vården anser att jag absolut inte ska ha.

Also… less blir man. Jag vägde mycket mer för några år sen. Kilon som blev kvar efter två graviditeter. Vården använde alltid det som slagträ: om du bara går ner i vikt så x (valfritt mirakel, typ). Ok, fine. Jag gick ner i vikt. 20 kg. Nu? “Ta den här och den här medicinen”. Gissa vad som är en mycket, mycket vanlig biverkning? Just det. Viktuppgång. Jag slår bakut. Vården bli sur. Logiken?

Och vägrar jag prova medicin de föreslår så anses jag obstinat och som nån som bara är ute efter “knark” (dvs opioider, eftersom det är det enda som faktiskt biter på smärtan).

Också något som jag blir galen på: vården säger att jag inte får ta tabletter regelbundet fördelat över dygnet utan bara ska ta vid behov (vilket ju är lustigt det också, eftersom jag har ont 24-7), vilket enligt dom är när det gör så ont att jag inte står ut. Grejen med det är att om jag väntar så länge, så är det väldigt svårt att “sänka volymen” sen. Alltså får man kräksont i flera timmar innan det börjar sjunka lite igen. Men huvudsaken är förstås, som alltid, att jag inte tar medicin “i onödan”. Enligt deras sätt att resonera. Så javisst, absoluuut att det är värt det, och sitta vaken hela natten för gud hjälpe mig om jag skulle ta två tabletter, få lindring och kunna sova? (Så gör jag ändå ibland men kan inte göra det i den utsträckning det behövs, för då tar tabletterna slut för tidigt och då får man en utskällning för det och riskerar att inte få något alls sen.)

En vän skrev inatt:
“Helt oacceptabelt att du ska behöva åka runt som en vante såhär. Du måste känna dig så enormt utlämnad till godtycket? Och slitas mellan att försöka vara en duktig patient och samtidigt inte få den hjälp man behöver.”
Det är en bra sammanfattning.

Jag gick och la mig halv 10 igår kväll för jag var så otroligt trött. Klockan är nu 05:15 och jag har inte sovit en blund. Klev upp halv 3 och har suttit här sen dess. Det är ingen idé att försöka sova, smärtan har värsta partyt fortfarande.

Tack och lov för stickor och garn. Ibland känns det som att det är det enda som håller mig vid liv och vid mina sinnens fulla bruk.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *