Dagen efter alldeles för mycket

Jag är väldigt bra på en hel massa saker. En paradgren är att göra alldeles för mycket.
Men som jag skrivit tidigare: ibland måste jag, för om jag inte får göra sånt som gör mig lycklig inuti så orkar jag inte med smärtan och alla andra symptom.

Den här helgen har varit underbar den också. Tredje fantastiska helgen på raken – jag har det underbart bra! Ja, egentligen mer än helgen, för i torsdags tillbringade jag drygt 4 timmar i vänners sällskap. Fikaträff med prat och skratt tillsammans med människor man tycker om, är väldigt, väldigt fint. I fredags tog jag det ganska lugnt och sen var det ju rally och Eurovision-kväll med Chrille och Lisa.

Igår kom Andreas, Nathalie, Chrille och Lisa hit så vi kunde fira födelsedagar (Chrille, Andres och jag har ju fyllt år alla tre alldeles nyligen) och mysa tillsammans. Jag bjöd på vegansk pastalunch (detta, fast jag gjorde det på spisen, inte i ugn. Gott!) och Lisa hade med sig kladdkaka som var både glutenfri och vegansk och den var jättegod! Jag brukar skygga bort från såna här sötsaker, alldeles för sött för mig, men den här tog jag en extra bit av.

Alfred var förstås också med. Nybliven 2-åring minsann. 🙂
Och “farmors” gullegull. 🙂

Det var en underbar eftermiddag; att få vara tillsammans med mina barn är det allra bästa som finns. Och jag är lika glad över att få umgås med Nathalie och Lisa och det är också en underbar känsla!

Idag betalar jag, dyrt. Musklerna krampar, jag är trött och seg i både kropp och knopp. Mitt bäcken gör ont när jag går, höfterna gör ont när jag går och står. Knäna gör ont i alla rörelser och armbågar och axlar likaså. Smärtnivån idag är på en sjua:

Du skulle dock inte se det på mig om vi sågs för så här är det verkligen:

Det blir en så lugn dag som möjligt. Jag ska till Chrille och Lisa ikväll för att se sista avsnittet (det sista sista, snyft) av GoT, men i övrigt blir det så lite som möjligt.

Jag längtar ut i skogen men idag får jag inte. Jag måste vila.
Frustrerande, men så är det ju, mitt liv.
Och det är värt det. Eller, alltså…det är klart att jag hellre skulle slippa de här räkningarna som alltid kommer. Men nu har jag en kronisk sjukdom som inte går att bota och då är det bara att spänna fast sig och åka med och försöka parera svängarna så gott det går. Och se till att man njuter så mycket det bara går, under färden. Och det, det är jag bra på!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *