Kärlek och Rice Krispies

Egentligen behövde jag verkligen en göra-ingenting-dag idag, men Chrille och jag bestämde redan i måndags att vi skulle äta lunch ihop idag och det ändrar jag inte på för något eller någon. Ett par underbara timmar blev det. Goda burgare, ifatt-prat och en promenad på stan och mer prat. Gud som jag älskar den människan! Tänk att jag gjort honom. 🙂

Bussväntan. +2 ute. Nyper i näsan. Och jag måste sticka ny mössa – de jag stickade i vintras har junior snott.:-)

Buss 513 mot Fjugesta. Halvfull. Glada skolungdomar. En dam jag ofta mötte i mitt jobb i församlingen blir glad när hon upptäcker mig. Snälla ord som värmer hjärtat. Passerar bygget där exet jobbar just nu. Vink vink.
Sammanhang.

Busschauffören missar att jag tryckt på stopp och jag får gå 100 meter extra. När jag kommer fram till backen upp till gården (som är där hållplatsen är) är jag trött, trött men det är ju bara att ta sig upp. 100 meter är ingenting, om man är i ok form. Det är jag inte idag så det där blev en liten kris. Men upp kom jag i alla fall, om än med rekord i tiden det tog.

När jag äntligen var framme vid min trapp höll knäna på att ge upp alldeles och när jag, efter jag tagit den här bilden, satte mig ner för att gosa med välkomstkommittén så sa det pang i knäna så högt att välkomnarna for iväg i ren förskräckelse.

😉

Det blir inte mer gående idag, inte. Men en underbar dag har det varit! Älskade, älskade!

Och eftermiddagsljuset på bästgrannens garage var helt sagolikt vackert idag!

Nu ska jag sticka, så mycket jag bara orkar. Riddari, my Riddari!

Bergslagen, snigelhus och en känga

Varit ute och farit idag, stickandes på min Riddari nummer två, klädd i Riddari nummer ett. 🙂

Vi har varit norrut idag, i för mig välbekanta trakter. Pershyttan, Nora, Striberg och Hällefors.

Själen min har jublat! Åh, inget är som Bergslagen! Min själs hemma.
Jag blir alldeles, alldeles lyckobubblig när vi far omkring i djupa skogar, förbi sjöar och skogstjärnar och “bergen” och ja men…allt, liksom. Det är verkligen den sortens landskap jag känner mig som allra mest hemma i. Jag älskar det så!

Alldeles tyst. Alldeles lugnt. Inte en krusning på vattnet.
Lycka.
LYCKA.

Det är något djupt inom mig som svarar på detta.
Det är här jag hör hemma.

Och varje gång jag är på en sån här plats vill jag stanna. Bara gå in i skogen och stanna där.

Vi var inte bara ute och for utan mål, vi hade ett par ärenden. Det ena var detta snigelhus. 🙂
Nu börjar det hända saker.

En underbar dag på många vis. Men räkning får jag alltid. Då och då glömmer även jag precis hur jävlig den kan vara.

Tur då att i alla fall armarna är på ok humör och tillåter mig att flytta maskor från vänster till höger, runt runt. Muskelavslappnande, smärtstillande och lite annat i tablettform och på det kvällskaffe, stickning och Time Team, så blir kvällen ståutbar (jag kommer inte på det riktiga ordet, men ni fattar).

Det finns (de verkar aldrig fatta, eller åtminstone lägga av) de som undrar hur jag “kan göra så mycket om jag nu har så ont och om jag verkligen är sjuk i UMS och blogga hinner och orkar jag minsann” unt so weiter.  Ja herregud…kära (nåja) ni… Jag berättar bara om det jag gör och det är i sanning inte så värst mycket även det kanske verkar så eftersom ja just det: jag bara skriver om sånt jag faktisk gör. Resten av tiden, sånt som inte syns här eller annorstädes online, ägnar jag mig huvudsakligen åt att inte göra nånting alls, just. Klura ut hur det nu var man skriver sin adress eller hur man hänger tvätt. Vilar. Sover. Försöker hantera smärtan utan att använda mig av amputation. Djupandas. Koncentrera mig på hur man svarar när telefonen ringer. Vilar.
Ja, lite sånt. Om ni tycker mitt liv verkar så händelserikt så kan vi gärna byta. Varsågod.
(Eller nej. För då måste jag vara ni. Och det, det vill jag inte.)

Häpp!

Riddari knitalong – kanten

Det går framåt men väldigt långsamt. Jag sov ingenting inatt, ofta kan jag i alla fall sticka när jag inte kan sova. Det funkade inte inatt tyvärr. Men men. Nu är jag igång igen och ja, jag är väldigt nöjd med färgerna jag valt. Och Léttlopi ÄR ljuvligt! 🙂

My preciousssss

Ull, alltså. Jag älskar ull!
Och Léttlopi kan vara något av det allra ljuvligaste ullgarnet som finns.

Jag stickar som besatt just nu.
Fortfarande sjukskriven (men det verkar inte som att FK tänker ge mig någon sjukpenning) och utmattningen är inte ett dugg bättre. Hjärnan känns som plockepinn, eller som ett pussel där bitarna kommer från en massa olika pussel och inte passar ihop.

Stickningen är enormt viktig. Just nu är den nog det viktigaste.

Riddari knitalong

Pia startar en knitalong för Riddari och eftersom det är den bästa tröjan jag vet, både att sticka och att använda, så tänker jag vara med. Jag har tänkt länge att jag skulle sticka mig en Riddari till så det här blir ju perfekt. 🙂

Idag kom garnet:

Min Riddari nummer två blir i dessa färger:

9418 Stone Blue Heather (bottenfärg)
9426 Golden Heather
0058 Dark Grey Heather
0054 Light Ash Heather.

Garnet beställde jag från Massor av Garn.

Här finns själva mönstret och här hittar du information i Pias blogg. Det finns också en Facebook-grupp och information även hos Järbo.

Det är alltså samma mönster som den här:

Starten på knitalongen är nästa torsdag men jag kan nog inte hålla mig, jag kommer nog att sätta igång tidigare. Ungefär…idag. 🙂

Överraskningsvantar

Stickade i Alafosslopi, lätt ruggade och sen broderade.
Nu ska de ut på en liten resa, för att överraska någon som ett tack.

Och så har jag fått en bild från nöjd mottagare av halvvantarna:

Beskrivningen på hur jag stickade dem finns här.

Höstglädje

Åh vad jag älskar den här tiden på året! Den här otroligt blåa himlen, lövens knalliga färger, den friska luften. Man behöver bara kliva utanför dörren så är det som om naturen blåser glädje rakt in i själen på en!

Jag må vara 47 men jag tröttnar aldrig på att gå bland prassliga höstlöv.

Var över till Agneta idag och släppte ut hennes hundar i hundgården en stund när hon var på jobbet. Medan de var ute och skuttade omkring satt jag i solskenet och stickade och kände en sån stark glädje att det kändes som att jag skulle spricka. Naturen, alltså! Och årstider!

Sen gick Qvick och jag en runda här på gården. Vi är billösa för tillfället men vad gör det, när man har allt det här fina precis utanför huset?

Tillbaka hemma satt vi länge på trappen och njöt, alla fyra. Solen värmde skönt och det doftade höst och vi var tillsammans.

Ibland är det allt man behöver.