Hinderbana

Ja ibland undrar jag om det sitter nån högt där uppe och gnuggar sina händer och liksom lägger ut hinder på den väg man vandrar på, på ren och skär jävelskap?

Tre veckor sedan jag skrev något här sist, det känns som tre år med tanke på hur mycket som hunnit hända under den tiden. Jag är väldigt, väldigt bra på att leva i nuet och på att uppskatta alla små saker som är bra och fina och alldeles underbara och det gör att jag tar mig igenom hinderbanan: jag hoppar och skuttar och klättrar och duckar och fortsätter uppåt, över, runt, framåt. Men det är inte utan att jag önskar att sträckorna utan hinder vore liiiite fler och liiite längre. Puh.

Det har förstås hänt en massa bra och fina saker också. Tack och lov.
Jag har badat, bl.a. i en för mig ny sjö alldeles här i närheten. Det var inte dumt alls. Väldigt fin badplats också, men en som är knökafull vid fint väder så den lär inte bli ett stammisställe. Jag tycker om lugn och ro och naturupplevelsen är en stor del av badandet. Då vill jag inte trängas med triljoner andra.  Till hösten kanske, när andra slutat bada.

Jag är så oändligt glad att jag bestämde mig för att arbeta bort min vattenskräck! Att bada är numera så lustfyllt och gör mig så glad!

En rallydag har jag också hunnit med, i skogarna utanför Karlstad. Fantastiskt roligt! Såklart.

Ja sen började helvetesveckan… först gick bilen sönder. Eller rättare sagt, påfyllningslocket till kylaren gick sönder. Vatten sprutade åt alla håll och tog slut, förstås. Och där stod jag och bilen. Stilla. Det blev 5 dagars krånglande med bussåkande till/från jobbet för mig och övernattning på annat håll för Chrille, eftersom jag inte kunde skjutsa honom till jobbet och buss inte funkar dit härifrån och FY vad besvärlig tillvaron är utan bil! Den som fortsätter tjata om att man ska åka kollektivt kan [censur], ok? Bor du i en stad så funkar det säkert men på landsbygden? Nope. DYRT är det också. 24 kr enkel resa 5 km till jobbet, så 48 kr/dag.

Till slut kom i alla fall ett nytt lock och bilen var igång igen. Lättnad och lycka!
Några timmar i alla fall för nästa morgon när jag öppnade dörren ner till källaren…

Där var det som en liten underjordisk sjö. Fast inte av vatten, om man säger så…
Bara att ringa stackars M, min hyresvärd, som mitt i en triljon andra vårbrukssysslor fick ringa slamsugar’n och härja med avloppet. Framåt tidiga kvällen var det äntligen tömt, fixat och städat (och jag behövde inte göra ett endaste dugg, en bra hyresvärd har jag!).

Fredagskvällen blev jättefin. Då var det dags för Chrilles födelsedagspresent till mig: middag på Fratelli i Örebro. Ljummen sommarkväll, finaste sällskapet.  Då mår man bra. 🙂

Vi kom hem glada och nöjda, livet kändes fantastiskt. Gjorde upp planer för helgen.

Vaknade halv 3 med ont i magen. Förfärligt ont i magen. Halv 5 hade jag så ont att jag inte riktigt visste vad jag skulle göra. Ringde 1177. De tyckte jag skulle åka till akuten och helst med ambulans. Akuten höll jag med om, men ambulans kändes som överkurs för de finns ju inte i obegränsat antal och det fanns säkert någon som behövde en bättre än jag, så jag tog bilen in. Det ångrade jag när jag klev ur på parkeringen vid USÖ för då kunde jag knappt stå upprätt. Naturligtvis funkade det inte att betala med kort i parkeringsautomaten utan jag blev tvungen att installera en app i telefonen, registrera mig och lägga in min betalningsinfo och klicka igång parkeringen innan jag kunde börja gå bort mot akuten. Vid det laget var jag inte så kaxig om man säger så.

Kom till akutintaget och höll nästan på att svimma. Behövde inte vänta mer än en minut, sen sa det swoosh och jag fick ett rum och en säng och dropp och filt och folk som sprang lite hit och dit och klämde och frågade. Smärtan var vid det laget så förfärlig att jag knappt förstod vad folk sa till mig. Mycket har min kropp varit med om, men den här smärtan slår allt.

Det gjordes ett ultraljud och man konstaterade att jag hade två stora gallstenar samt en väldigt inflammerad gallblåsa som måste bort. Det blev transport några mil norrut, till Lindesbergs lasarett. De är tydligen extra bra på gallor där. 🙂

Lördagskvällen och söndagen tillbringades på rygg med antibiotika i droppet för att få ner infektionen inför operation. På måndag eftermiddag opererades jag.

Lyckan när man sent måndag kväll fick ett glas yoghurt efter att inte ha ätit sedan fredag kväll!

Operationen gick bra men infektionen ville inte ge upp så lätt, så det blev flera dagar till på sjukhuset. Kom hem torsdag eftermiddag. Jag mår bra men är förfärligt trött och alldeles orkeslös. Nu är det vila, vila, vila som gäller. Sjukskriven hela nästa vecka med, sen är det bara två veckors jobb kvar och sen har jag ingen aning om vad som händer. Det ordnar sig.

Nu ska jag ta mig en dusch och sen göra just ingenting.
Jo en sak ska jag göra: önska mig en period utan krångel.
Önska kan man alltid. De är lite lomhörda där uppe men kanske…

Födelsedag x 3

Chrille fyllde 21 den 29 april, Andreas fyller 25 på söndag och jag fyller 47 imorgon, så igår träffades vi (Andreas sambo Nathalie var också med) och grillade och firade tillsammans. En fin dag med soligt och varmt väder, god mat och allra, allra bästa människorna i världen. Underbart!

Efteråt satt jag ute länge och njöt av den ljumma kvällen. Qvick var med förstås, som alltid.
Sen avslutade Chrille och jag kvällen med den andra semifinalen i ESC. Tradition! 🙂

Årets andra bad!

Först ett snabbt dopp bara men det var så LJUVLIGT så jag hoppade i en gång till och simmade en liten runda. Kroppen mår eoner bättre och själen, den studsar omkring i glädjerus!

Det är något magiskt med bad – speciellt de kalla faktiskt. Det är som att när man kliver upp igen så lämnar man allt ledsamt och tungt i vattnet; lättare till både kropp och själ. Som en tung, dammig hinna som dras av en när man vadar upp på land.

Jag var lite rädd att det skulle kännas otäckt igen, att ge sig ut och simma där jag inte bottnar. Ett steg bakåt efter långa vintern. Men…icke! Rätt ut bara!

Grattis på 21-årsdagen!

Numer går det inte att sitta uppe och vänta tills födelsedagsbarnet somnat, för att pynta, då mamman lägger sig timmar innan Chrille blir trött. Då får man ställa klockan på mitt i natten och sätta igång. Halv fyra inatt blåste jag ballonger och virvlade serpentiner.

Idag fyller min yngste år. 21. Tjugoett!! Det är inte klokt vad tiden går fort!

Jobb har han och lägenhet har han fixat sig, mitt inne i stan, och snart flyttar även han hemifrån.
Jag är så STOLT över honom så jag nästan spricker. En fantastiskt fin människa är han, och det är det absolut finaste och viktigaste man kan vara.

Grattis på födelsedagen älskade unge!

Ulrika Korkalas foto.

Det är dags

Snart 4 1/2 år har vi bott här Närke. Vi har trivts väldigt bra. Det är vackert här, grannarna är jättetrevliga (utom en, men henne struntar man bara i så är det inte ett problem) och en av grannarna umgås jag med då och då, det är himla trevligt. Titta över på en kopp kaffe eller låna verktyg eller låna ut min bil eller ta en öl ihop och prata en hel kväll. Såna saker. Det kommer jag att sakna. Det och utsikten. Och andra människor jag lärt känna här i eller nära Fjugesta.

Men nu är det dags.
Nu ska jag dra vidare.

Chrille flyttar hemifrån om några veckor och sen är det bara jag och fyrbeningarna kvar. Min anställning upphör sista juni och jag har meddelat att jag inte vill ha en förlängning. Jag älskar mitt arbete, åh som jag älskar det! Men saker har hänt som gör att jag inte känner mig trygg på min arbetsplats längre och så kan jag bara inte ha det. Och det känns som att då passar det ju bra och blir alldeles rätt att byta stig nu. Prova en ny väg.

Jag har ingen aning om var jag ska ta vägen. Var jag ska bo eller ens hur jag ska bo.
Jag har inget nytt jobb fixat än.

Känns det läskigt?
Ja, lite. Men jag vill verkligen och jag har längtat efter en annan sorts liv länge, länge. Ett med färre ägodelar än nu (och då har jag ändå redan nu långt färre än de flesta), ett med mer tid nära naturen. En annan takt. Med mer av sånt som verkligen betyder något.

Är jag orolig?
Nej, inte särskilt. Bostad och jobb, sånt ordnar sig.
Helt hemlös riskerar jag inte att bli; jag har både erbjudanden om boende hos vänner och tillgång till en husvagn. Kanske blir det kollektiv någonstans.

Just nu finns tankar på Sörmland och på södra Lappland, till exempel.
Man vet aldrig vad det blir.
Men bra, det är jag alldeles säker på att det blir.

Det kan aldrig vara tillåtet!

Lördag och solen skiner och det är varmt och vi är lediga båda två. Stickar, läser, löser korsord, suger i oss solskenet.

Och den här fina människan…min yngste, min lillplutt…han har jobb och nu har han också ordnat sig en lägenhet. Snart flyttar han alltså hemifrån även han.

Det kan ju inte vara tillåtet?!

Jo, det är det ju förstås. Och alldeles naturligt och rätt.
Men nog känns det konstigt. Det gör det.