En klo mindre

Så här startar jag de flesta av mina dagar, haha:

Ännu en solig och fin dag. Torr och varm.
Det är förvisso härligt men det oroar, det gör det. Alla bränder. Och hur blir det med grundvattnet? Vad händer med världen egentligen? Och varför är vi så otroligt dåliga på att fatta att vi måste ändra på oss NU?

Qvick och jag har mest varit ute. Han har legat och slappat i skuggan, jag har suttit och slappat i skuggan.  Ibland har jag stickat några maskor, och jag har nu delat av för ärmarna på min Siri:

Och den här älskade, bästa, finaste polar’n…han är en klo fattigare ikväll.
Jag upptäckte att han hade en jättespricka i ena “tum-klon”, så det blev veterinärbesök i eftermiddags. Klon var bruten, så han sövdes och så tog de bort den.

Och den här vovven, han fick såå mycket beröm! “Är han alltid så här cool med allting?” och “Vilken fantastisk hund!” och liknande. Jag vet inte vem som är malligast nu, han eller matten. 😉 Men ja, han är verkligen så himla cool. Jag kan ta med honom överallt, i alla sorters miljöer. Åka tåg, buss. Eller som idag, i ett väntrum med andra hundar. De andra hundarna skällde och pep och drog och slet. Qvick, han bara tittade och så var det inte mer med det. När vi kom in på undersökningsrummet konstaterade han som han brukar: “ska vi vara här nu, ok”, och la sig, som vanligt.

Och vad de än gjorde – rakade bort päls, stack honom med nålar och sprutor m.m, så bara viftade han på svansen och gav en puss på näsan.

Hem kom vi en klo och 1900 kr fattigare, men med en hund som är lika cool som alltid. Vi har en tratt också, men den har jag inte satt på än. Vi bor ju så litet så jag har full uppsikt över honom hela tiden. Det blir mer pass med tratt imorgon när bandaget ska av. Han ska gå utan så mycket som möjligt, så det luftas ordentligt.

Älskade fina, bästa polarn!

Vi var på ett nytt ställe den här gången: C&C Djurcenter i Nora. Supertrevliga och ett såå fint bemötande. Hela tiden på Qvicks villkor, såå omtänksamma.

 

Yippee Ki-yay, eller nåt

Den 3 mars var jag till Karlskoga lasarett där de gjorde en MR av min nacke. Nacken jag tjatat om till läkare i över tre år nu, och ständigt fått höra “det är spänningshuvudvärk” och som “bot” skulle jag “lära mig slappna av” och, förstås, det som i vården är boten för precis allt: träna hos sjukgymnast. Att det blev värre och värre, bl.a. av övningarna jag fick av sjukgymnasten, och att det började stråla ner i armen och att jag inte kunde säga om doktorn stack mig med en nål eller två medan jag blundade m.m, nej det var ju inget att bry sig om. (Märks det att jag är aaaningens less på sjukvården?)

Vad visade då MR-bilderna?
Påverkan på en nerv på vänster sida, vilket förklarar smärtplingarna ner i vänster arm. Det är en förträngning så nerven får inte plats som den ska.

En del slitage på kotorna (“sånt som kommer m åldern fast du är lite ung ändå” – hej EDS) samt ett litet diskbråck vid (eller om det var under) TH 2/3.

Dr tycker jag ska fundera på om jag vill ha remiss till ortoped (det vill jag) för att prata ev. operation (det vill jag iiinte).

Blandade känslor.

Läkaren som ringde om resultatet är en av de otrevligaste jag stött på hittills, då när jag var hos honom på vårdcentralen, och en som totaldissade mig när jag sa att något är fel i min nacke. Han lät väldigt förvånad över röntgenresultatet och jag fick ett totalt annat bemötande än när jag var där kan jag säga…


Gjort en bild till ortopeden. Så svårt att förklara hur det känns i nacken-axeln-armen. Så här sitter jag ofta. Försöker liksom…dra isär nacke och axel, för det känns som det är för trångt där. Och det är det, har det ju visat sig. Hur jag än tänjer och sträcker och vrider mig så kommer jag inte undan smärtan. Förstås. Det går ju inte. Det är värst längs linjen, vid pilarna, och sen plingar smärtan ner i armen ibland. Det finns ingen ställning som är bekväm eller som lugnar/tar bort smärtan. TENS lindrar lite, så den är på nästan konstant numer.

Ibland tror jag att jag ska mista förståndet, på riktigt. Det går inte att komma undan, vad eller hur jag än gör. Jaja. Färdiggnällt. Nu ska jag gnägga istället. (Sjunga en kvällstruddelutt, alltså. Det mår man bra av.)

Kvällens kvällstruddelutt. Sjung me’ vettja! Yeehaw!

 

Frustration, mest

Lika soligt idag, inte riktigt lika varmt men nästan. Jag har suttit ute, förstås, och njutit. Värmen gör gott i kroppen. Det behövs, jag kämpar en hel del just nu, ärligt talat. Ibland (ganska ofta) tänker jag att nu, nu kan väl kroppen ändå inte göra mer ont. Svaret är att jodå, det kan den. Just nu är mina knän hemska. Det hugger som knivar i dem varje gång jag sätter mig ner, reser mig upp, går i trappor, tar mig i/ur bilen o.d, det gör så förfärligt ont. Fingerlederna har också börjat spöka ordentligt och det påverkar stickandet och det gör mig frustrerad och ledsen.

Ovanpå det så har min UMS tagit flera kliv bakåt och stressnivån är helt galen för tillfället. (Och nej, det är inte bara att “lugna ner sig”, “tagga ner” osv, som en del tycks tro. UMS är en sjukdom, det är inte att man bara är “lite uppe i varv” liksom. Suck.) Det är otroligt jobbigt. Jag kan inte läsa något med handling (faktaböcker kan gå, i korta korta stunder), jag kan inte lösa korsord alls, jag glömmer namn och koder, jag står ibland och undrar hur man kokar pasta osv osv. Förra våren, när de här sakerna började komma och blev värre och värre, så trodde jag på fullt allvar att jag höll på att bli dement. Nu vet jag att det inte är så och att det förhoppningsvis ska bli bättre, men jobbigt är det. Frustrerande! Det är ju fjantsaker, sånt man verkligen tar för givet, som inte fungerar!
Frustrerande också för att omvärlden inte förstår. Det är inget man fixar lätt som en plätt och så är man som vanligt igen. Och efter snart ett års sjukskrivning är jag oändligt less på kommentarer som t.ex. “det måste vara skönt att gå hemma och göra vad man vill”. Som om man har nån j-a semester…

Idag har jag i alla fall gjort en sak som jag verkligen blir lycklig av: jag har badat! Årets första dopp i Bälgsjön här i Striberg. Kaaallt men sååå underbart!! Känslan efteråt är verkligen obeskrivligt underbar!

Kalla bad funkar dessutom som lite smärtlindring för mig, det är ju en välkommen bonus. Det är som att musklerna lugnar ner sig en aning, kanske av alla endorfiner? Skönt är det i alla fall.  Med EDS får ens muskler jobba flera gånger så mycket som hos en frisk person, hela tiden. Mina muskler jobbar konstant, de vilar aldrig. Baden får musklerna att bli lite mjukare. Inte mycket, men hey, allt räknas och är välkommet! Bäst, och viktigast, är i alla fall lyckoruset. 🙂

Nu hoppas jag att jag i år får chansen att åka till folket i landet Halland igen och att få bada tillsammans med Elisabet. 🙂 Jag hoppas också att det blir lite sommarhäng med fina människan uppe i norr. Människor jag älskar och som är så viktiga för mig, men som jag träffar irl alldeles, alldeles för sällan.

Framåt 5-tiden här idag så blev det lite kyligare vindar och lite för svalt för att sitta ute, men inne i vagnen var det 30 grader… Då är man väldigt glad att man har förtältet! Där var det alldeles lagom, så där hängde vi ett par timmar. Michelin och Qvick sov gott, jag växlade mellan att sticka några maskor och att nicka till. 😉

Usch, stickandet går såå långsamt för tillfället. Dels för att fingrarna gör ont och dels för att hjärnan verkligen, verkligen får kämpa för att hänga med. Sånt jag kunnat göra i sömnen i alla år, suck. Jaja. Jag stickar ju i alla fall, även om det som mest blir 2 varv om dagen. Det är bättre än ingenting!

Det blev inte ett så värst glatt inlägg detta, men så är livet ibland. Även om humöret oftast är finfint, så är jag också så vansinnigt trött och sliten.

 

En påskafton i bilder

Idag är det EFIT och eftersom jag nu försöker sparka liv i den här stackars bloggen igen, så tänkte jag vara med. Fler som är med just idag hittar du här. Utmattningen gör att det tar väldigt lång tid för mig att formulera inlägg, men Efit handlar ju om bilder så kanske att jag orkar det.


07:30
Då har någon väckt mig och kräver frukost NU, sur över att det tar sån tid för mig att ens faktiskt fysiskt ta mig ur sängen.


08:30
Stickar på Siri och funderar på om jag ska göra kaffe.
Siri är lååångsam stickning för mig. Det är mycket att hålla reda på och med utmattning på det…vi kan säga som så, att det är en utmaning. Saker jag hade kunnat göra i sömnen förr. Frustrerande! Men, fint blir det. Jag älskar färgen!


09:30
Frukost utomhus. Underbart!


10:30
Stickar presentsockor och ser på medan Marcus mekar rallybil. Jag tycker det är intressant. Hur allt hänger ihop och fungerar och så. Känns som detta är lagom nivå idag; trots att jag har ont nästan överallt precis hela tiden, så blir jag ändå då och då “tagen på sängen” av hur extra jävla ont det kan göra ibland. Idag är en sån ibland. Ugh. Såna här dagar är jag extra glad för min förmåga att hitta glädje i småsaker omkring mig. Som att sitta utomhus och sticka och njuta av solvärmen och småprata med en vän, t.ex.


11:30
Då lägger jag kött i marinad.


12:30
Stickandet går trögt, ont i fingerlederna,men jag njuter av att kunna sitta ute.


13:30
Då sätter jag mig ner igen efter att ha fixat lite med disk och annat.

14:30
Då är orken alldeles slut och jag glömmer att ta en bild.


15:30
Hänger med Marcus, som grejar med rallybilen.


16:30
Michelin och jag slöar i väntan på sällskap.


17:30
Chrille och Lisa och Lisas hund Luna är här och grillen är tänd. 🙂


18:30
Lycka! 🙂


19:30
Det smakade gott!


20:30
Luna visar några tricks innan de ska fara hemåt. En bonusbild för att hon är så söt:

21:30
Jag har haft en underbar dag, det var såå underbart att ha Chrille och Lisa här! Lycklig lycklig.
Men också alldeles, alldeles tvärslut. Hjärnan är överhetta och kroppen gör ont överallt, så detta får räcka för idag. Nu måste jag vila.

Hoppas ni haft en riktigt, riktigt fin dag!

Ljuvlighetens allra ljuvligaste ljuvlighet

Ja så känns det, när man varit utomhus från 10 på morgonen till halv 8 på kvällen. Underbart!!
Jag älskar när man kan vara ute mer än inne, då trivs jag.

Suttit länge i solen idag och suuugit i mig den goa värmen. Det gör gott i en smärtkropp.

Qvick har varit med ute hela tiden och njutit han med. Roat sig själv med bollen ibland, legat i skuggan och sovit/slappat ibland. Tomten sluttar ju lite så han släpper bollen så den rullar iväg, sen springer han och hämtar den och gör om proceduren. 🙂

Michelin njuter också av solvärmen.

Långa tungor efter en massa bus och spring. 🙂

Idag har jag känt, och känner, mig alldeles nöjd. Tillfreds.
Bara det att kunna vara utomhus större delen av tiden gör livet så mycket bättre. Ljuvligt!

Sol-onsdag!

Flängde runt i en massa ärenden igår och fick bl.a. sommardäck på bilen. Medan de på verkstan roade sig med det, gick jag en sväng i Pershyttan. Hittade en stig längs bäcken där jag inte gått förut. Såå fint var det!

Majbrasa på gång…

Här stod jag länge och bara njöt av solvärmen och ljuset och porlandet. Och tänk…tänk att jag skulle stå så här en dag och vilja hoppa i vattnet, frivilligt! Att jag t.o.m. skulle LÄNGTA efter det!

Så här går jag “klädd” ganska ofta, men inte så ofta som jag borde när jag är ute bland folk. Folk stirrar, ja verkligen stirrar, på en som om man var från en annan planet. Det tar lite tid, för mig i alla fall, att vänja sig vid det.

Jag bloggar mycket om utflykter och liknande. Och ja, jag är väldigt aktiv med tanke på hur sjuk jag faktiskt är. Jag får betala, dyrt, för allt jag gör. Allt. Men baksidan visar jag inte så ofta, för hur kul är det? Men så här ser det i alla fall alltid ut efter en utflykt, eller en vända till Ica eller vad det nu kan vara.

Ont. Ont, ont, ont. Och utmattad. Jag försöker att inte längre använda ordet trött, för det är så platt och så missvisande. Det jag menar när jag säger att jag är trött är inte samma som när en frisk person använder ordet.
Några exempel hittar du här:

17 Things People With Chronic Illness Mean When They Say ‘I’m Tired’

Efter vilan på soffan fortsatte vilan här ute. Strålande solsken och så varmt att jag satt ute i bara linne. Åh, det är underbart!! Avslappnande och så bra mot smärta och jag tänkte, medan jag satt där och njöt, att tänk vad bra jag har det ändå! Jag älskar husvagnslivet! Jag trivs verkligen med att bo just här, också. Det är så fint att ha så nära till mitt älskade Nora, och till så mycket skog överallt omkring mig. Och i sommar kommer jag att ha sååå många sjöar på jättenära håll! 🙂 Och vilken ynnest att vara så god vän med sitt ex att man kan bo så här! Dels har jag trevligt sällskap och hund-/kattvakt och dels har jag så mycket hjälp av honom, med praktiska saker. Det är guld värt för en skruttig en som jag.

Michelin trivs han också, precis som…

…Qvick. Det var verkligen härligt väder igår. Vi var ute till en bit in på kvällen. Härligt!

Stickade ett par varv på Siri, men tyvärr går stickandet trögt just nu. Jag har fått så ont i fingerlederna. 🙁

Ja, vad gör man inte? Man blir desperat över smärta och över leder som gör som de vill, man provar allt möjligt. Att tejpa fingrarna hjälper faktiskt, det stabiliserar dom “gångjärnen” lite. Handlederna, nja. Men det känns skönt, och det är bra i alla fall.

Det verkar bli lika fint väder idag igen och idag har jag inget jag måste göra, tack och lov. Idag blir det en lugn, lugn dag med mest vila.

Gamla Pershyttans bergsmansby

Det är alltid lika trevligt att strosa omkring i Pershyttan. Vacker och intressant miljö och så här års är man nästan alltid ensam. Väldigt rogivande.
Här kan du läsa en fin liten broschyr om kulturreservatet Pershyttan.

Fult är det inte

Jag såg årets första (för mig) vitsippa! Tänk vad glad man alltid blir av vitsippor. 🙂

(I tåget är det café sommartid.)