Glädje i kubik och kvadrat, glädje överallt!

Idag var det tävlingsdags igen, äääntligen! Det ställdes in väldigt många tävlingar i juli och augusti p.g.a. den höga brandrisken och abstinensen har varit stor (tur jag fått segla istället! 🙂 ) men idag fick jag äntligen en rallydos när vi åkte Höstsprinten i Hällefors.

Vi skulle vara i Hällefors klockan 7 i morse så för att slippa kliva upp supertidigt åkte Qvick och jag upp till Striberg igår och sov över hos Marcus. På vägen dit tog vi en runda i skogen, åh så härligt!!

Framme i Striberg blev det stickning och fika. Mandelkubb förstås. Det är gott det. 🙂

Och jag är så otroligt glad att Marcus (som är min f.d. sambo, för den som kanske inte vet det) och jag är så väldigt goda vänner. Att vi fortfarande tycker om varandra och att umgås och att tävla tillsammans. Den vänskapen betyder mycket för mig. Och jag är väldigt, väldigt glad att Rickard tycker det är helt naturligt att vi är så väldigt goda vänner och att det är den naturligaste sak i världen att jag sover över hos Marcus inför tävling så här. Jag har det bra. (Det har funnits andra som tyckt att det här är helt galet och fel och att jag skulle sluta umgås med Marcus för att han är ett “ex” och absolut inte tävla tillsammans med honom osv. Sorry, men kommer man med sådana ultimatum är det inte Marcus som ryker…)

Telja fick lite uppmärksamhet, det var längesen nu. Det har ju varit alldeles för varmt i sommar för att man skulle vilja sitta med en hel ylletröja i knät. Det är bara oket kvar nu.

Stekta ägg på mackorna är ett måste när man är på rally! 🙂

Sen blev det soffhäng med stickning och lite tv.
FY vad många och lååånga reklamavbrott det är! Jag tittar ju inte på tv på det viset hemma längre så jag är inte van. Så otroligt irriterande.

Bytte en stund till ett par blivande sockor i Zauberball Stärke.

Jag sover alltid uselt natten före tävling, inte p.g.a. nervositet utan för att jag är så himla glad och förväntansfull, men det är ändå aldrig motigt att kliva upp när larmet ringer igång. Rally är ju det absolut roligaste som finns!

Imorse klev vi upp vid 5-tiden. Fixade mackor, gick ut med hundarna och sånt.

Sen bar det iväg mot Hällefors och jag blir SÅ lycklig när jag befinner mig i de trakterna! Bergslagen alltså, det är verkligen hemma. Inte så mycket för orterna eller så, utan för landskapet. Jag älskar skogarna! Att kunna åka mil efter mil och allt man ser är underbara skogar!

Förväntansfull och lycklig inför första åket. Ursäkta språket men fy faaaan så roligt det är!!

Bilen gick tyvärr inte riktigt som den skulle (den får antagligen för mycket bensin, den känns lite trött och inte riktigt så kraftfull som den är när den går som den ska) så det blev bara 13 av 16 i klassen för oss idag men jag är precis lika lycklig oavsett placering. Bara jag får åka (så fort som möjligt förstås) så är jag nöjd och lycklig. 🙂

Tillbaka i Striberg med en darling (bilen alltså) som behöver en tvätt; det var både lerigt och blött på stora delar av sträckorna idag.

Min bil ska bo hos Marcus några dagar och gås igenom lite, så Qvick och jag fick skjuts hem. Vi stannade till vid Ramsjön och jag tog mig ett svinkallt men UNDERBART dopp! Såå härligt!

Och nu är vi hemma vid kilsbergskanten igen. Jag är trött trött och kroppen gör ont precis överallt, men äh! Här och nu är jag så lycklig så jag nästan spricker. 🙂

Nu blir det stickning resten av denna lördag.

 

Stockholm med Elisabet

Åh en sån härlig dag det har varit! Elisabet är ju på lite semester i Stockholm och eftersom jag råkade befinna mig där jag också så bestämde vi att vi skulle ses. Såå roligt att äntligen ses igen! Det går alldeles för länge mellan gångerna egentligen.

Ja det var ju ett äventyr, bara det att ta sig med pendeltåg från Rönninge till T-centralen, haha. 100% lantis. Men det gick bra, jag kom rätt!

Det blev picknick vid vattnet med god mat från hötorgshallen.
Där satt vi länge och njöt av det härliga vädret.

Vi promenerade omkring lite hit och dit och hamnade i Gamla Stan. Stortorget är mysigt!

Underbara timmar var det, tillsammans med Elisabet. Det är något extra fint med vänner som hängt med länge, som känner en väl, som man delat så mycket med. Ett slags hemma.  Och jag fick en klump i halsen när det var dags att säga hejdå för den här gången.

Jag lyckades ta mig tillbaka till Rönninge med rätt tåg, också. Inte illa jobbat för en lantis med inget som helst lokalsinne. ; )

Ja sen var jag alldeles trött och ontig i kroppen så jag slocknade på Rickards soffa ett par timmar, men det var det verkligen värt!

Och nu är jag hemma i Närke igen. På lördag är det tävlingsdags, då är det Höstsprinten i Hällefors. Jag läääängtar!

En sån där natt

Gett upp. För ont för att kunna sova. Och jag undrar hur känslig man kan vara för vissa mediciner; jag har redan en del av de biverkningar jag fick sist jag provade Saroten, trots så mkt lägre dos nu. Dom är inte trevliga.  Ursäkta gnället men fy fan vad jag hatar EDS. Nu kommer det en lång rant om det och vården och dylikt, så det går bra att sluta läsa nu om du är less på sånt.

Lyrica har föreslagits. Jag har vägrat p.g.a. biverkningarna. Vägrar Gabapentin (en epilepsimedicin som också används mot smärta) av samma skäl. Provar som sagt Saroten nu men börjar känna av biverkningar nu redan vid låg dos. Jag hatar det. Jag reagerar väldigt kraftigt mot dom flesta mediciner som används mot t.ex. depression och som ofta provas även vid smärta. Hittills har alla mediciner jag provat gett mig hemska biverkningar men haft noll effekt mot smärtan. Allt utom opioider, som vården anser att jag absolut inte ska ha.

Also… less blir man. Jag vägde mycket mer för några år sen. Kilon som blev kvar efter två graviditeter. Vården använde alltid det som slagträ: om du bara går ner i vikt så x (valfritt mirakel, typ). Ok, fine. Jag gick ner i vikt. 20 kg. Nu? “Ta den här och den här medicinen”. Gissa vad som är en mycket, mycket vanlig biverkning? Just det. Viktuppgång. Jag slår bakut. Vården bli sur. Logiken?

Och vägrar jag prova medicin de föreslår så anses jag obstinat och som nån som bara är ute efter “knark” (dvs opioider, eftersom det är det enda som faktiskt biter på smärtan).

Också något som jag blir galen på: vården säger att jag inte får ta tabletter regelbundet fördelat över dygnet utan bara ska ta vid behov (vilket ju är lustigt det också, eftersom jag har ont 24-7), vilket enligt dom är när det gör så ont att jag inte står ut. Grejen med det är att om jag väntar så länge, så är det väldigt svårt att “sänka volymen” sen. Alltså får man kräksont i flera timmar innan det börjar sjunka lite igen. Men huvudsaken är förstås, som alltid, att jag inte tar medicin “i onödan”. Enligt deras sätt att resonera. Så javisst, absoluuut att det är värt det, och sitta vaken hela natten för gud hjälpe mig om jag skulle ta två tabletter, få lindring och kunna sova? (Så gör jag ändå ibland men kan inte göra det i den utsträckning det behövs, för då tar tabletterna slut för tidigt och då får man en utskällning för det och riskerar att inte få något alls sen.)

En vän skrev inatt:
“Helt oacceptabelt att du ska behöva åka runt som en vante såhär. Du måste känna dig så enormt utlämnad till godtycket? Och slitas mellan att försöka vara en duktig patient och samtidigt inte få den hjälp man behöver.”
Det är en bra sammanfattning.

Jag gick och la mig halv 10 igår kväll för jag var så otroligt trött. Klockan är nu 05:15 och jag har inte sovit en blund. Klev upp halv 3 och har suttit här sen dess. Det är ingen idé att försöka sova, smärtan har värsta partyt fortfarande.

Tack och lov för stickor och garn. Ibland känns det som att det är det enda som håller mig vid liv och vid mina sinnens fulla bruk.

 

Tack!

Tack för alla kommentar angående bildstorlek m.m. Jag blir så glad för det!
Min header (alltså bilden högst upp, den med de gula sockorna) har jag känt mig tveksam till, den blev så stor och den känslan bekräftade ju Karin (tack för att du sa det!). Den har jag tagit bort nu, kanske återkommer den i mindre skala, vi får se.
Bilderna kommer dock att fortsätta som de är.

Lyckorus!

Idag blev det bad! Möllebadet nära Salem, så alldeles nära Rickards hus. Fint!

Grader i vattnet var det inte ett överflöd av och herr Olsson tyckte nog att det var aningens jobbigt att doppa sig för han stod länge och samlade…ja, mod, kanske? 😉

Jag simmade ett par vändor och ja, temperaturen var sådan att benen domnade bort lite men jag gillar ju kalla bad. Lycka, lycka!! Sånt lyckorus efteråt, verkligen!

Efteråt satt vi länge på de uppdragna bryggorna och njööööt av solens värme, för idag är det sommarvärme här. Också ljuvligt!

Söderby gravfält

Igår blev det en utflykt till Söderby gravfält här i Salems kommun och åh så vackert det är där! Tyvärr är det inte så fridfullt som det ser ut på bilderna för motorvägen ligger precis intill, men men. Vackert att se på är det och mysigt att strosa omkring i området. Det blåste ganska friskt också och jag gillar blåst, man känner sig så levande då!

Frihet

Att möta en människa som förstår en, som fattar vad man är för sort. Och som i sitt nya hus ger en ett eget rum och tycker det är alldeles 100% ok att man ganska mycket vill vara för sig själv. Det är en ny erfarenhet för mig. Det brukar gnisslas och suckas över att jag är sån, att jag inte vill vara tillsammans dygnet runt och att jag dessutom vill vara ensam mycket. Då funkar det inte. Jag är en enstöring, egentligen. Väldigt social, ja absolut. När jag själv väljer att vara det. Och är gärna det bara jag får den balans på det hela som är rätt för mig. Och det innebär att vågen måste tippa över mest på enstöringsdelen.

Så här sitter jag i ett hus i Rönninge och njuter av min egen lilla vrå med den här mysiga utsikten och är så glad. Trivs!

Det blir också lättare att hantera den ständigt närvarande smärtan, när jag får den här ensamtiden. Det är lika viktigt som smärtlindring i form av medicin.

En annan sak som gör mig glad är att närmaste kyrka nu, det är Salems kyrka, vars kyrkogård verkligen är en favorit. Och det verkar vara en rolig församling, också. Deras församlingsblad (eller församlingstidning, vad det nu kallas) kom i brevlådan här och jag tycker så mycket om det! Härliga bilder med värme och humor och mycket som var väldigt intressant att läsa.

Jag ska leta mig dit nån dag, det ser jag fram emot.

Nu står det mer kaffe på schemat och sen att sticka resårkant nummer två till The Weekender. Idag hoppas jag också orka en utflykt av något slag för gårdagen var en dag i trötthetens värld. UMS är skit, och än har det bara blivit värre, inte bättre. Jag är sjukskriven en månad till nu.

Tack för era synpunkter på blogg- och bildbredd! Jag uppskattar verkligen att ni tar er tid och berättar hur ni ser det. Det verkar som att bloggen ses och uppfattas som jag tänkt mig. För mig är bilderna egentligen det viktigaste och jag tycker om när det är stora bilder. Kära Anna, det är kanske en vanesak och att du helt enkelt föredrar mindre bilder, eller så prova att ändra upplösningen som någon föreslog. Kram!

 

 

The Weekender-helg i storstan

Jag har börjat på ett nytt stickprojekt, tröjan The Weeekender. Då fick jag lära mig en, för mig, ny teknik: tubular cast-on. Jag älskar att lära mig nya saker, och åh vad jag gillar den här uppläggningen! Den blir elastisk och väldigt fin. Det ser liksom ut som om maskorna bara dyker upp ur tomma intet (den som stickar förstår vad jag menar) eftersom det inte blir någon kant av uppläggningen.

Jag använde den här videon för att lära mig, tydlig och bra tycker jag:

Ja, sen insåg jag ju att jag som vanligt, suck, stickat för stor storlek, så det var bara att repa upp och börja om.

Garnet är ljuuuvliga Soft Donegal Tweed från Litet Nystan och jag stickar med dubbelt garn.

Qvick och jag är i storstan igen, fast man kan väl knappast kalla Rönninge för storstan. Vi är i alla fall hos Rickard och grabbarna. De har precis flyttat till ett nytt hus, och det är så fint! Det ligger uppe på en kulle, en liten bergknall, så man känner sig nära den blå himlen och molnen och har fin utsikt. Lugnt område är det också, så till och med en lantis/eremit/skogsmulle som jag trivs.

Igår kom A och R över på middag och det var, som vanligt, supertrevligt! Det är så härligt med människor som det blir så där totalt avslappnat med. Och efteråt är man glad i hjärtat och trött i skrattmusklerna. 🙂

Nu en fråga till er få själar som faktiskt läser här: Anna tycker att bloggen är för bred och bilderna enorma. Hur upplever ni andra det? I min dator är det inte så, men jag har ändrat om lite efter jag bytte tema. Bl.a. är bilderna större för jag tycker det är så tråkigt med små bilder, när bilderna känns som det viktiga. Men om det upplevs som alldeles för stort och brett är det ju inte heller bra. Så tala gärna om hur DU upplever bloggen så blir jag jätteglad! 🙂

Nu ska jag ta mer kaffe och börja om på The Weekender. Lite senare ska jag äntligen bada, åh som jag längtat. Det har inte blivit av på alldeles för länge nu.

 

 

The Stig behöver ett nytt hem

The Stig, a.k.a. Stiggen, StiggyWiggy, Piggy, The Stigster, Farbror Ove, söker fortfarande nytt hem. Han är verkligen världens goaste, roligaste och keligaste mot allt och alla – utom andra katter, så han behöver bo på landet med inga eller få andra katter nära.

Väldigt speciell liten personlighet som pratar mycket, gärna sover i sängen och älskar att bli kliad på magen. Van utekatt och måste få fortsätta vara ute mycket. Duktig musjägare. Hundvan. Jag har inte haft honom sedan han var liten så hans exakta ålder vet jag inte, men ungefär 7. Han är kastrerad och helt rumsren. Jag har en kattlåda som han använder helt perfekt när han är inne. Jag älskar den här polarn, men för hans skull.